KOKBOKEN delar tre

Märkligt så vägens underlag i ett ljummet vindkast planade mjukt och intressant ut. I Situation Stockholms maj-nr skrev jag min sista artikel på säljarnas egna sidor ”MED EGNA ORD” ”Ett, två, tre – nu hoppar jag” (finns på deras sajt i PDF) #177

Släppte greppet och tryggheten med dessa säljarrutiner, bloggande och radioreporter och programledare www.radioskugga.org mm mm sociala åtaganden i den verksamheten. Kallade mitt avhopp för ”fritt fall på fast mark”

Mitt sista blogginlägg http://hemlos.situationsthlm.se/johnny/2012/05/sju-av-sju/ Den då nya strukturen som jag i mina drömmar hade som utgångspunkt för nya skapande nya vägar var endast Fotoutställningen med 45 foton från livet på gatan. Jag bestämde mej för att dessa fotografier blir grundstenen till min nya avspark redan innan vernissaget.

 

För mitt inre talade till mej:

Johnny!

Lämna tryggheten med tidningsrutinerna! Du drömmer om ett annat liv då ska du också komma dit men det är svårt att stå med en fot i varsina världar. Så länge du säljer tidningen kommer inte den stora normala massan acceptera dej. Din bricka, ditt säljarleg runt halsen är farlig, nästan radioaktivt. Du kommer för alltid vara den där avvikaren så länge din bricka runt halsen dej hänger ingen egentligen vill ta på, bara leva av och jämföra sig med”

Nu har jag säcken snart full och säljarbrickan fastspikad på väggen. Fler bildutställningar väntar i kalendern, föreläsningar, författaruppdrag.

Har skrivet kontrakt med Stockholms Stadsmuseum som har arkiverat över 40 fotografier som jag fotograferat från den utsattas egna vinkel. Och blir allmänt mer eftersökt för att medverka i olika projekt. Betänk gott folk! Jag är fortfarande registrerad hemlös och registrerad narkoman. Bor på ett ställe som heter Stödboendet Lönnen Östermalmsgatan 48 Sthlm, Ett hem för utsatta. Att som registrerad hemlös få sin röst hörd började för min del med tidningens blogg ”hemlös med egen blogg” 2009-02-11 http://hemlos.situationsthlm.se/johnny/2009/02/hej-hopp-gott-folk-a-fe-nu-e-vi-har-med-och-ar-med-hang-pa-oss-mej-pa-en-resa-for-sammforstand-utbyte-och-sann-gladje/ där skapade jag etiketten RAPPORT FRÅN BOTTENPLATTAN en dag när jag satt och bloggade från kulturhusets kafé tredje våningen och tittade ner på plattan, ”bottenplattan” Det blev över tolvhundra sidor med rapporter och poesi. PS: kanske nån är intresserad av att sponsra en poesibok :))

Hemlöshetsindustrin vilket flin, vad fint flin,

Spela ju boll, ingen roll ingen roll,

Bara gas, mera mat, spela kneg!

Krypande regler, pengar och svin, Hemlöshetsindustrin!

Att vara maten eller att vara den som blir mättad, fråga hemlöshetsindustrin!

Hemlöshetsindustrin, porrindustrin allt är lik och samma!

Socialpornografi, du är med i socialpornografin! Hur känns det att vara där, min stjärna?

Hemlöshetsindustrin:

Att vara maten eller att vara den som blir mättad, det är frågan, de är frågan,

Våga fråga hemlöshetsindustrin…

http://hemlos.situationsthlm.se/johnny/2012/04/hemloshetsindustrin/

Att som registrerad hemlös få vara en röst för oss är ett uppdrag som känns naturlig. Det kunde bara bli på detta viset. Som om detta uppdrag vart förutbestämt. Vaknar var dag, gör mitt kall.

Berättelsens fortsättning från delar två:

Killen föll till marken av mitt slag med stenen på hans huvud.

Greppar hårt hans hår, sliter med båda händerna och skriker: ”Jävla dej bara om du inte skruvar tillbaka det du stulit från min moped! Luftburken, munstycket och vad det var! Stick din jävel! fort!” Killen är helt veck och chockad. Nervöst skakar han sig snabbt upp, säger inte ett ord, vit i ansiktet och dörädd av överrumplingen Han springer bort mot sina vänner. Jag går tillbaka till min klippa där mina sitter. Det tar inte lång stund förrän två av dem är vi min moped och sätter tillbaka delarna. Här hände det nånting med min mentalitet och odjuren i människan hade visat sig, reptilen i vårt vara och min överlevnadsinstinkt.

Nån dag senare kommer det några bilar med folk till Glömsta för att leta reda på mej! ”Artonåringarnas” vuxna bröder och fäder! Dom stannar vid oss och säger till mej: ”Du ska ge fan i våldsamheter” Jag svarar: ”Han stal från mej och stirrade rakt in i hans ögon!” Backade inte en meter. Dom bara åkte igen. Jag lärde mej ganska snabbt att anpassa mej som oanpassad. En månad senare blir min moped stulen. Vi hade ingen stöldförsäkring.

Det är bara tjuvar som upptäcker tjuvar, för den som inte tjuvar ser inte det?

Fungerar vi som så att bara om vi känner till vad tjuva är upptäcker vi det?

Och är det vidare så här gott folk:

Hur tänker en människa i ett sådant här läge, när ”nåt” större, farligare, starkare tar över?

Springer du rätt mot det överlägsna, starkare fienden som Goliat med slungan, smart och intelligent? eller fogar du dej?

Eller knyter du näven i fickan?

Kanske helt enkelt vänder kappan efter vinden?

Vad skulle du vilja göra?

När någon eller något betyder allt för dej, för din ”existens” här och för ditt liv nu! tror jag att du också skulle springa rakt mot övermakten utan att tänka på utsatthetens risker som det innebär.

Jag vet också att en individ som är slav över ett beroende också utsätter sitt liv.

En drog av något slag kan få en människa att göra denna handling mot sig själv, allt för att uppfylla det stora tomrummet.

 

Fruängen:

Just de! Det blev ohållbart för familjen nu när det läckte ut så mycket om mina alkoholiserade föräldrar plus jag va på väg in i dokumenterad kriminalitet och missbruk. Storasyrran Marina flyttade till Per Jarl och tryggheten. Lillbrorsan Rickard togs om hand av den lite äldre tjejen Tina som hade eget boende. Minns att brorsan Rickard var fjorton och tjejen arton.

Här min lillebror Rickard, klev du in i ett mer ordnat permanent tryggt liv, de vet du väl?

Jag utvecklade mina sinnen genom att styra mitt vara med droger. Drack också mer och mer, liksom socialt med föräldrarna i nån typ av gemenskap. Jag hade blivit van och beroende att ränna på stadsäventyr och få adrenalinkickar som förmodligen var ett sätt att förtränga situationer, men jag vet inte säkert.

Det va mycket spännande, jätteroligt och utmanande äventyr och alltid, allt vi gjorde låg över normalgränser. Knarka, söp, sniffade mycket thinner, bråkade, stal saker. Hade ofta en tjej. Grundskolan slut. Flyttade till en 4a i annan närförort. Rickard och jag fick egna rum. Rickard aldrig hemma.

En dag skulle jag och min bästis Lasse och min klassbästis Janne B och min ungdomskärlek Lena T ha party hos mej. Drack och så. Musik. Dans. Högre musik och mer dricka.

Men vart tog bästisen Lasse vägen? Vart tog min älskade Lena vägen? Tog en sväng i lägenheten, öppnar lillbrorsans rum och vad får jag se?

Lasse och Lena hånglandes nakna på Rickards säng. På ett bräde blir jag av med alla tre. Slänger ut alla tre. Janne åker med av bara farten. Jag är sexton år och helt utlämnad.

Ensam i ny förort. Svalt all sorg. Föräldrar som slåss och jag skulle ut i dom mörka kvarteren för att samla poäng. Jag bara fullkomligt drogs till bråk, stölder och hela tiden ville jag bli värst och bäst i allt jag gjorde!

Vid ett tillfälle gick farsan för hårt på mamma. Jag spöade upp honom och han flyr från lägenheten och kommer inte tillbaka på tre veckor.

Nu fanns inget eller ingen i hela världen som kunde hindra mej från att fortsätta leva i drömmande dimma. Drömmar i kaos sökandes efter respekt och den där ni vet, bekräftelsen!

Stå upp. Slåss.

Visa hela världen, kom inte hit och komma!

Det smäller!

Jag verkligen älskade min pappa Artur Ekebert – som likt farmor Elsa Ekebert – var fotograf. Farmor hade sin fotoateljé ”Briljant Foto” samma hus Pappa växte upp, Stagneliusvägen 43 Kungsholmen Stockholm. Pappa frilansade som fotograf och hade även flygcertifikat. Slet som ett djur för att få ihop det till familjen. Pappa söp kraftigast på helgerna i regel. Renat i nubbeglas va det som gällde. Spritceremonier som typ, lyfta och skåla, titta med blicken humoristiskt, göra det ofarligt och roligt liksom. Svarade alltid i telefon när han var full: ”Biggles!” och spelade Sweet Georgia Brown på sin fiol.

Som pojke byggde pappa jättefina träflygplan och fick se Jänkarnas uppvisningsflygning efter kriget. Pappa hade placerat sig på Västerbron. Och så kom Amerikanarna med sina stridsplan i formation. Hur många gånger pappa berättade detta vet jag inte. Men det som etsade sig fast var att ett plan slet sig loss från formationen och störtdök ner och under Västerbron och upp på andra sidan bron rakt upp till himmelen. Ett symboliskt berättande hur man kan göra i livet.

Sen blev han swingpjatt mötte Ritva som blev min mor och hon kom hit som krigsbarn arton år gammal. Jag fick berättat till mej hur Ritva min mor som treåring blivit nedslängd i en källare och piskad på ryggen. Ritva möter han som skulle bli min far, Arthur femton år! Dom blir bums förälskade. Morsan och farsan levde sin kärlek tillsammans sen i hela sina korta liv. Ja! Det var trots allt faktiskt sant

Pappa fick EN! en Hjärtattack! det räckte! Alkoholiserad och utarbetad knappt fyllda 50 år och stressigt lagd. Han knalldog när han skulle landa ett flygplan på F18 Tullinge. Morsan söp ihjäl sig 9 månader senare, levern sprack på henne. Jag var i tjugoårsåldern hemlös och fullblodsnarkoman där tunnelbanan fostrade mej. Flyttade bara in i lägenheten där dom hade bott. Liklukten efter mamma låg kvar. Men det rörde mej inte. Jag var i esset i allt! Ointaglig, stark, driftig och redan väldigt livserfaren. Trots att jag knarkat och supit kontinuerligt sedan iallafall femtonårsålder så lyckades jag utbilda mej till byggnadsmålare. Vi var sexton stycken i målarklassen Västberga Gymnasium. Fjorton av oss rökte brass, två tre gick på tyngre grejor. Hej å hå Jungman Larsson, hej å hå!

 

Fortsättning följer i delar fyra

Märkt med: , ,

5 kommentarer på “KOKBOKEN delar tre

  1. Starkt, mycket känslor, jag gillar det! Sätter prägel men som i texten…död, alkohol, fastkedjad och stämplad med en bricka runt halsen. Mycket berörande läsning för den som läser. Min fråga är bara HUR, VARFÖR detta kan hända? Var är samhällets tjänster när de behövs? Komma i obalans som tonåring och dessförinnan… Måste ju finnas någon eller några som sett detta och kunnat gå in tidigare för att få det på rätt köl igen.
    Är det något som talar för att samhället står bättre rustat idag för att kunna gå in i dessa förhållanden och styra skutan på rätt köl? Det är trots allt ca 40år sedan… mycket intressant!

  2. Tack för dessa ord!
    Jag är redo, både att stå för det skrivna och fortsätta skratta.
    Men inte som om något inte hänt, men något som jag kommer förklara.

  3. En förklaring på din undran:
    Jag gömde mej ensam, jag gömde mej i den stora grundskoleklassen, jag gömde mej var jag än befann mej. Dels att blygheten DÅ! va oerhörd och dels för jag skämdes.

    • Angelina, din entusiasm smittar av sig! Kom gärna med konstruktiv kritik. Om några få dagar ska hela manuset på 82 sidor lämnas in för “sättning” kanske du vill testläsa hela manuset? ja behöver några här i slutet av projektet som testläser helheten.Hur långt har du kommit i läsningen. Sista kapitlen om mitt liv A-Ö ligger inte ute på nätet. Även de flesta mininoveller ligger heller inte ute på nätet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.