KOKBOKEN delar fyra

Det rullade på så här som jag beskrivit med ett helvete rent ut sagt!

Men givetvis – men vänta nu! Det kanske inte är så givetvis med glädje mitt upp i misär? Men se, de är det!

Vi, jag har haft otroliga stunder som vart helt för mycke, roligt alltså! Människan finner sig, hittar halmstrån av förnöjsamheter. Detta att anpassa sig ha roligt i trånga svåra situationer följer nog hela människohistorien. Överlevnadsinstinkt.

 

Men ja, jag skotta på med ett otroligt intag av alkohol och knark,

som de första fem åren till tjugoårsåldern bara ökade. Hade lärt mej styra mej fram i livets situationer – känslomässigt! med olika doser av intag.

Skulle jag ”drifta” så att säga – vilket jag gjorde, gällde det att vara tillräckligt strejt för att inte dra uppmärksamheten till sig men tillräckligt drogad för att våga.

En hårfin balansgång som sprack ibland.

Inte för berusad när det gällde träffa tjejer. Jag var fortfarande överblyg för allt.

I större grupper var jag tvungen att vara dimmig för att leva upp till mötesgående och det sociala umgänget. Det finns nämligen viss social gemenskap på gatan också. Jag anpassade mej till olika situationer med hjälp av olika droger.

Skulle jag vara rolig intog jag en viss drog. Skulle jag vara tuff tog jag mer av nåt annat osv.

 

Lägenheten jag ockuperade efter morsan och farsan blev jag snart av med.

Jobbade lite ibland som målare. Sen höll jag mej borta från myndigheterna flera år. Dimmiga åren, den tiden rann nedför. Har minnesluckor säkert på hälften av allt jag vart med om och åren.

Tunnelbanan och dess nät var tryggheten eller cykel, aldrig buss sällan bil.

Hatade allt. Polisen. Myndigheterna. Svensson. Samhället. Behandling, typ torken avklarades. Nåt behandlingshem till. Och så kåken tre månader. Men jag tänkte bara – om jag tänkte överhuvud taget – Ja kör igen och igen och igen. Varje dag, varje vecka, varje år drogade jag mer eller mindre jättekraftigt! Tio år ungefär i fullblodsstuket.

 

Att ingen upptäckte detta och försökte få till en förändring är egentligen förunderligt. Om min belägring upptäcktes så kunde ingen då iallafall rå på den. Jag var slipad, stark, ung och rapp i käften men framför allt: Jag kunde konsten att ”gömma” mej.

 

Det går också att gömma sig och undvika viss konfrontation fastän man är fysiskt synlig.

Kanske också hade att göra med den mentaliteten som rådde i samhället på 70-80 talet. Idag är iallafall ”övervakningen” mer.

Lek med tanken att jag knöt fickan i näven på mitt vis.

Nu som först 2000-talet börjar samhället se saker i tid. Då visste inte samhället ordentligt hur saker och ting gick till. Det vet myndigheterna bättre idag.

Men om det hjälper att det är mer kontroller och samtal, de vet i tusan.

Myndigheterna ser bättre idag. Sen om dom gör något vettigt av det dom ser tror jag inte.

 

Misären lever ju kvar på gatorna och i det fördunkla. Det är inte där det sitter om det syns eller inte om det ska gå bra eller dåligt för medborgarna. Att folk flyr på olika vis från sin vardag, sitt liv, det ligger på ett annat plan vill jag säga.

Så blev det tills den dagen myndigheterna fick nys om mej.

Då några år under trettio.

Min första stora positiva förändring.

 

Fortsättning följer snart i Kokbok delar fem…

Märkt med: , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.