Växer lyckan här, finns det?

Växer den där, var någonstans?

Växer den, vissnar det…

 

Jag hade ju först tänkt att gå dom där två åren på Lunnevad Bild Form men saker och ting förändras. Ett år fick räcka, det vart ju succé iallafall.

Förresten!

Det är något som alltid följer mej. Planeringen eller rättare sagt, konsten att inte hålla sig till planeringen. Så fort jag börjar planera något in i minsta detalj blir det ändå aldrig så.

Nä, jag tror nog mer på ödet! Ett möte med en människa exempelvis, kan förändra precis allting.

 

Camilla och jag var kära och ville inte, på något vis i världen, gå skilda vägar. Hennes planering var att fortsätta sin utbildning på universitetet.

Bildlärarlinjen – för det var förutbestämt och beslutat! – Camilla skulle bli lärare i ämnet Bild! Punkt och slut!

Jag som var mindre bunden till något sådant ”krav” från min omgivning, skulle ju hur lätt som helst packa min väska och följa med till Umeå där hon hade kommit in på Universitetet.

Det var en åldersskillnad mellan oss två, på tolv år. Jag trettiotvå, Camilla tjugo.

Detta var absolut inget som störde oss. Det märktes inte på något vis.

En sak till:

Camilla kom från societeten och mycket rika förhållanden. Men det var inget vi överhuvud taget såg eller tänkte på eller pratade om nåt särskilt.

Varför ska människor tänka på klasskillnader? Varför ska vi människor vara uppdelade i olika bestämda grupper? Det behövs verkligen inte om nån nu skulle tro det. Men tyvärr, det finns människor som håller stenhårt på dessa konstgjorda regler som inte stämmer in med människans vara på jorden.

Och det finns människor som genom olika ”manövreringar” försöker få en individ – ett barn – att gör exakt så som dom, föräldrarna själva vill! Oavsett vad barnet själv önskar och vill eller är skapad för.

 

Det var ett par månader kvar innan det skulle vara dags att ge sig iväg. Både jag och Camilla var helt med det klara på att vi skulle följas åt i livet. Nu var det bara att vänta på flytten och när folkhögskolan bommade igen för sommaren begav sig jag och Camilla på en semestertripp:

Till Billinge Kulle!

 

350 meter över havet. Gudomlig natur. Småvägar. Sommar. Målarmaterial. Nykära. Tropisk natur. Bergsklyftor. Bergsälvar. Myrmark och flugor. Fåglar och skratt. Hälsokost och motion plus en fastevecka som höll på att ta livet av mej. Efter tre dagar med värsta fastepaketet a 500 spänn, sprang jag till en gammal jordkälla där jag sett det funnits fjolårets potatis kvar. Skitsamma! Jag kokade fort som fan en kastrull med plugg och åt upp dom med smör, gott värre. Aldrig mer en sådan frivillig fasta!

En förbokad stuga från anno 1700-tal. Uthyrdes av en alkoholiserad kommissarie visade det sig. Vi målade som hattar och fotade för fullt!

Fyra veckor förflöt svisch sa de, pang!

 

Stärkt av alla framgångar förankrades mitt beslut att följa med upp till Västerbottens Umeå. Camilla hade körkort så vi hyrde en bil. Innan vi skulle ge oss iväg till Umeå skulle vi förbi hennes föräldrahem för att ta med oss lite saker.

Camillas far inväntade oss.

Jag fick inte stiga innanför deras tomtgräns!

Jag stod alltså kvar ute på trottoaren medans Camilla gick in och hämtade sina saker hon skulle ha med sig till Umeå.

Detta var min första ”kontakt” med han som senare skulle bli min Svärfar.

 

 

Fortsättning följer i delar åtta…