KOKBOKEN delar åtta

 

Tro mej, trots att den negativa reaktionen från Camillas föräldrar sved och gnagde i mej så hakade jag på Camilla till Umeå.

Att hennes föräldrar reagerat med mera eller mindre avsky och avståndstagande till mej kunde endast bero på det Camilla berättat. Att jag kom från Stockholm, levt ett liv på gatan, knarkat, plus då förstås, lite socialhistoria. Men att jag var positiv och att jag betydde mycket för henne, det stod fullkomligt klart för alla.

Jag var vid denna tidpunkt i livet – efter och under året i konstskolan – iallafall tillfreds med mej själv. Lycklig och faktiskt, framgångsrik med framtidstro. Styrka positiva. Camilla gläds med mej, oss och henne självt!

Vi hyrde först in oss i en lägenhet. Camilla började på bildlärarlinjen och jag tog arbete som byggnadsmålare. En rivstart alltså!

Blev omtyckt och gjorde så fint ifrån mej i målerifirman att jag blev tilldelad en plats på ett bygge som målarbas över ett lag. Parallellt med byggarbetet så fortsätter jag måla landskap i min nu specialitet: Akvarell!

Med hjälp av den positivt skrivna tidningsartikeln från Östgöta Correspodenten samma år, går jag runt på Umeås gallerier och får napp på Galleri Paletten som vill ha en separat utställning med mina alster. Vi, jag och Göte som galleristen hette blir kompanjoner.

Nu skriver Västerbotten kuriren positivt om mina målningar.

Det leder vidare till några utställningar till, bl.a. på ett gymnasium i Umeå. Där råkar deras rektor sitta i styrelsen för KRO Västerbotten och jag halkar in på ett bananskal att få vara med på Västerbottens ”Öppna Ateljéer” Det projektets final är en samlingsutställning på Folkets Hus, Umeå.

Alla erkända konstnärer i Västerbotten och jag! ställer ut varsitt alster.

Jag satte mitt marknadspris på hela 8000:- för min målning med titeln”Campus Akvarellus”

En vy, fångad i en resa jag och Camilla gjorde ”lite” längre upp norrut från Umeå där jag målade av en husvagn ute i naturen vid nån sjö som speglade sig. Vi semestrade ofta uppåt och var också på Lofoten där jag också säljer akvareller till en samlare. Abisko mm otroliga platser.

När jag dagen efter vernissaget på Folkets hus ska kolla om någon av oss fått sålt nåt så blir jag skitglad! Den enda tavlan utav alla som hade en rödmarkering var min!!

Skit va roligt och stärkande!

Jag blev alltså den enda av alla etablerade konstnärer som får sälja på denna utställning.

Camilla studerar på och jag tror det var andra hennes termin då hon kommer hem och vad är det som står i hallen?

Jo, en nyinköpt dator för femton laxar ja hade köpt! De va lite lyx. Inte många studenter kunde få en egen Mac! Men det va köer på skolan till datorerna så det underlättade studierna med en egen.

Jag jobbar på som tusan som byggmålare. Säljer massa akvareller genom, dels privat men också genom Galleri Paletten. Varje fredag åker jag till galleriet och hämtar pengar från försäljningar och det blev mycket pengar och många sålda målningar.

Inte nog med denna aktivitet!

På lediga kvällar hjälper jag grannar genom att måla åt dem och det svart.

Två, tre år gick. Min inkomst va skyhög. Svärföräldrarna hade svårt att gnälla på mej då jag levde upp till den bild dom hade av en svärson. Jag tar mitt första körkort.

En kväll hade grannfrun lovat att i hennes kök skulle det vara undanplockat och diskat till klockan 18.00 för då skulle jag börja måla om där.

När jag kommer in till grannen med färgburkarna står hon och diskar och lyssnar på radion. Inte hade grannen plockat undan nånting.

Jag säger då till henne: Jag kommer in om trettio minuter med målarbocken och penslarna!

Knallar ut mot vårt hus. Sen minns jag inget mer.

jag vaknar upp i en ambulans.

Jag hade fått en kollaps.

 

Vi önskade barn. Vi önskade först oss en dotter och senare ville vi önska oss en son.

Efter två år på Universitet tog Camilla ett sabbatsår. Vår Veronica föddes. Kraften kom tillbaka. Jag jobbade på med allt som förut. Tiden gick och snart hade Veronica blivit ett år och Camilla gick in i skolan igen och gjorde klart utbildningen.

Det var ”bestämt!” att Camilla skulle ta sin första tjänst på ett gymnasium.

Hon sökte hit o dit och fick napp i bland annat Västervik.

Detta beslut att vi valde Västerviks kom mest från svärföräldrarnas påtryckningar. Planeringen var att ”dom” sen skulle köpa en sommarstuga i sommarstaden Västervik. Min vilja var en annan stad eller städer, inte Västervik.

Innan vi flyttade ner 130 mil från Umeå hann jag få två kraftiga fysiska kollapser till.

Så här efteråt ser jag att det var lika mycket det mentala som sa ifrån i mej.

Men jag var drogfri, hade familj, pengar och körkort. Dessutom hade jag lyckats leva upp till svärföräldrarnas krav som dom hade på en svärson.

Eller hade jag inte det? De va frågan!

Mot ny mark!!! Västervik!!! Jag hade hunnit bli runt 35 år.

 

Jag hade fått tvärförbud från läkarna att jobba. Camillas start i sin första tjänst skets sig nästan omgående. Det var så här:

Camilla var absolut icke ämnad att arbeta som pedagogisk lärare. Hon var visserligen konstnärligt lagd men bara för att någon är duktig på nånting behöver det inte betyda att man har den förutsättningen – att undervisa.

Den redan tidigare svaga relationen mellan mej och svärföräldrarna fördjupades.

Jag går på AA och NA varje vecka. Det hjälper inte. En dag träffar jag några aktiva narkomaner och tar en ”sil” Bara en tänkte jag.

Det ledde till ”skilsmässa” och jag flyr geografin. Varför jag tog ett återfall vet jag inte men det trasslade till sig redigt. Jag kunde inte på en gång bryta.

Gott om pengar och nypåtänd med nya ”vänner”.

Illa, jag låg dåligt till. Samtidigt var det en lättnad att komma bort från kraven, det stela villaområdet där alla snegla snett på varandra. Bort från dom plågande svärföräldrarna.

Ja! Vi hade köpt villa! Vi pumpade in massor med likvida medel i huset, i trädgården. I samma väva hade jag träffat en äldre gubbe som arbetade med trädgårdar och han lärde mej beskära fruktträd. Jag hade även egna trädgårdsarbeten med fasta kunder och allt svart. Nu la jag ner det också.

Flydde liksom och när man är nypåtänd blir allt som i en dröm, en mardröm. Man blir uppsnurrad av andra knarkare, mm och indragen i det ena svartare en det andra.

Jag kunde inte ta mej ut ur karusellen.

Knarkar hej vilt och får ett LVM = Lagen om Vård och Missbruk.

Nu hade jag en tvångsinlåsning på 6-månader att vänta mej. Men flydde från myndigheterna. När någon får ett LVM och inte infinner sig då blir individen efterlyst.

 

Våran Villa såldes med hjälp av svärföräldrarna. Camilla var fortfarande långtidssjukskriven för hon hade brutit ihop som så snett hon hade kommit in i arbetslivet.

Jag som också åter drogs in i knarkträsket gjorde ju knappast nån friskare.

Camilla och barnen – för nu var också vår son Max född – flyttade till hennes föräldrar femton mil bort.

Snabbt kommer jag in i det gamla tuffa, hårda livet igen och känner snart hela östra Smålands knarkare. Det bor knarkare överallt i hela Sverige. I Småland flödar amfetaminet i skogshus, torp och flerfamiljshus, precis som i Stockholm men det kan vara lite längre resor mellan ”Pundarstugorna”

Jag var som sagt efterlyst, men en regnig dag anmäler jag mej frivilligt till myndigheterna för att bli inlåst på ett LVM-hem. Jag visste ju ändå att förr eller senare tar polisen mej.

Jag blev placerad på SIS LVM-hem Hessleby Mariannelund.

 

Fortsättning följer i delar nio…

 

 

 

 

Märkt med: , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.