Att nå framgång är en sak!
Att hålla sig kvar, nåt helt annat!
Och det kostar att ligga på topp!
Visst! I trettio år hade livet runnit, sprungit, hoppat och gått. Trots mitt explosiva levende lyckats ”gömt” mej. Fixat en målarutbildning med nöd och näppe, men exakt precis så som farmor sagt:
”Det är bra att ha ett gediget hantverk att falla tillbaka på”
Men huvudsakligen hade jag levt rövare och faktiskt, nu hade svårt att förstå dom ”normala.” Totalt nollad hur den normala massan egentligen va funtad.
Svensson som jag kallade den stora normala massan.
Jag gick på som vanligt alltså, med helt udda uppfattning i hur världen fungerar i mycket. Regler, lagar och moral så som vi normalt blir uppfostrade till va inte min grej riktigt.
Alla val tidigare hade jag styrt själv med hjälp av ”gatans lag” Nu stod jag plötsligt och väntade på en buss som skulle ta oss sextio stycken potentiella studenter som blivit antagna till ”slutprov” genom de målningar vi skickat in, till en konstskola!
Jag hade skickat in – tror det var två akvareller och en blyertsteckning. Skolan hette Lunnevad Folkhögskola linje Bild och Form och låg en mil ovanför köpstaden Linköping.
Under uppsikt och på tid skulle vi teckna av ett stilleben på plats i skolan men först anmäla oss i nån speciell sal.
Alla klev givetvis av på rätt hållplats till och med jag! Så gick vi alla sextio tänkta studenter i en tät formation, osäkra och frågande blickar med stora ögon till varandra mot skolområdet. När klungan kommit in på skolområdet drar sig hela samlingen tänkta studenter ner mot en speciell byggnad (skulptursalen)
Likt ett myller av liv som bara följer strömmen till vad? Nä, tänkte jag! Jag tror inte att det är dit vi ska gå. Jag stannade upp och tittade mej omkring, tänkte: Nä, jag går upp här till vänster till en annan byggnad! Mycket riktigt! Det var dit vi alla skulle gå. Jag satt i lugn och ro och var ”seger” då de andra sextio kom tillbaka samma väg och in där jag satt och log!
Här kan jag se så här efteråt att det liv jag levt i Stockholm, på gator och torg i vått och torrt hade vässat mina sinnen i sådana här lägen. Alltså att lyssna på intentionen och göra det som sinnet säger:)
Vi delades upp i mindre grupper där vi alla på tidtagning 60-minuter skulle teckna av ett stilleben. Om jag minns rätt var det en gammal jävla kaffekvarn i trä vi skulle teckna av som tilldelades den grupp sökande jag blivit hänvisad till. Den påminde exakt om den trasiga gamla kaffekvarn vi barn inte fick röra i stugan i Glömsta.
Skitnervös var jag när startskottet gick men vem skulle inte vart de? 60-minuter hade vi på oss att visa vad vi gick för, om vi var värda att gå i denna konstskola. Blir du lönsam lille vän? Skit va en del verkade världsvana och jag tänkte: Bergis började dom teckna redan i mammas mage sån snitts dom såg ut att ha. De bara ritchade till överallt, ritch, ritch, sudd, sudd, ritch, ritch och en efter en blev klar med stora leenden.
Nä, jag med mitt ynkliga ettårserfarenhet av konstmåleri kommer inte ha en gnutta av chans!
Ja sneglar lite på dom andra och så plötsligt kommer jag på en grej, förfan!
I nån bok hade jag studerat de olika skuggorna. Slagskugga, självskugga. Men inte nog med det! Något annat hade jag också lagt märke till och memorerat:
Speglingen!!
Eftersom jag älskade att måla naturmotiv och då ofta vyer med sjöar och vattendrag så hade jag tränat upp förmågan att också se speglingar i blanka sjöytor.
Förmåga att måla och teckna smådetaljer inte riktigt min sida. Den där jävla kaffekvarnen i trä med tusen metalldetaljer som stod si så där metern framför mej på bordet började bli mitt fiende.
Ja sket i detaljerna och la all kraft på att få speglingen i bordsskivan så rätt i vinkel det bara gick.
Det gick hem! Jag fick börja på Lunnevad Bild och Form, hej å hå!!
Alla bodde inte på skolan men kanske hälften. Jag fick ett eget rum i en studentkorridor. Seger igen!
FÖRÄLSKELSEN
Studiebidrag och studielån, fett som fan! Eget rum! Fetare! Lyx! Bästa grejen! Lycka och nyfikenhet, trevliga människor och samkväm efter samkväm efter samkväm. Jag vet inte vad vi gjorde mest utav, festade eller studerade.
Onsdagskvällar, lördagskvällar va det fest med öl, vin, sång, småtokerier, skratt och svärmeri hit o dit.
Vi var en blandad skara av vuxna människor, tjejer och killar. Från tjugo år så där, upp till iallafall fyrtio år. Bland dom yngre fanns det asbortskämda fjunrumpor som till och med var rädda för sin egen skugga. Bland oss lite äldre fanns det både sökare och halvknäppisar som jag. Nog tror jag många tyckte jag va lite märklig. Mina livserfarenheter syntes utanpå mej. Men förmodligen kunde iallafall inte de yngre riktig få grepp på vad som gjorde att jag stack ut. Men å andra sidan fanns det gott om udda individer på skolan. Jag gömde mej väl bland övriga.
Lunnevad bestod av en Skrivarklass. En linje med inriktning Turist. Musik tvårig. Bild och Form tvårig.
Jag var alltså betrodd samt inbokad att bo och studera i hela två år ute på Östgötaslätten! Vicket frikast!
Det var fortfarande varmt ute men höstmörkret började inta slätten den med.
Ofta var saker och ting lite för fjantigt för mej på skolan.
Började se mej omkring i omgivningen. Var ute på ”upptäcktsfärder” titt som tätt. Det fanns en oerhörd frihet i naturen där runt.
Köpte en kamera också. En dag när jag var en bit bort, några kilometer nånting, fann jag några intressanta kullar och buskar där det va lite le. Ett hus låg där jämte. Skogsödlor sprang i gräset. Solen gassa och värmde marken där det va le. Allt va jättevackert, till och med vinden älskade jag
När tid fanns och jag ville dra mej till ensamheten cyklade jag dit och hade proviant med mej.
En dag kikade en äldre man ut från huset och vi började samtala.
Han hette Stente och var pensionerad plus alkis. Iallafall periodare. Men han var även ”Knalle” jag visste inte vad en Knalle va för något förrän Stente förklarade för mej. Vi började dricka nån öl tillsammans. Jag tog mej till Stente ofta.
Vad det gällde klara skolan var det inga problem, det va ganska lösa boliner och ”flummigt” på hela Lunnevad.
Snart visste Stente och jag allt om varandra. Att jag var utbildad målare passade Stente för han höll på att renovera. Jag gjorde ordning två rum åt honom, tapetserade och målade och hur länge jag höll på minns jag inte men fick 70:- timmen svart.
En helg följde jag med Stente ut till en Knalle-marknad. Vi åkte fyra på morgonen i hans Van. Stente va en skojare av klass och skrattade väldigt härligt och högt och hade en underbar humor. Han sålde också mest skämtgrejor. Själv hade jag åstadkommit en jättefin landskapsmålning i Turners tecken. Östgötaslättens låga långa kullar. Med ett järnvägsspår rätt över i den röda solnedgången.
Staket som tecknade sig i mörka siluetter i horisonten. Varma toner och exakt den färgskala som jag lärt mej av Arne Isacsson, ”våga måla akvarell” eller vad den boken nu hette.
Den dagen sålde jag min första riktiga målning på förfrågan av en kund till Stente på nån marknad nånstans. Ja vet att Stente snackade om Kivik men om de va där vi va de vet jag inte idag.
För Stente gick affärerna denna dag lite sämre. Men han va glad och sa på sin Skånska: ”Äh, bättre lycka nästa gång”
På skolan gick det en tjej som hette Camilla. Vi blev förälskade i varandra och höll ihop hela tiden. Hon gick i 2an och jag i 1an. Hela skolan såg detta, hur förälskade vi va.
Vi började mest vara med oss själva. Hon följde ibland med till Stente som skojade med sin ”friska” humor: ”jassou ni har håltimme? Hahaha” Håltimme! de va det som var Stentes humor – håltimme!
De va lustigt egentligen. Det hände att det på kvällarna kom äldre elever från bild, årskurs 2 och knackade på min dörr och frågade om jag ville visa hur jag kunde måla akvarell så bra och lättsamt. Oftast tror jag dom druckit en öl innan för att våga fråga mej så.
Visst, jag släppte in dom men om dom lärde sig något vet jag inte. Jag vispade väl mest på inför dom och kände mej smått ball ju!
Året gick fort och det skulle vara en elevutställning på Linköpings bibliotek. Både 1or och 2or ställde ut minst en bild var. Jag hade med en akvarell som jag målat under berusning en kväll på rummet.
När Östgötacorrens tidning kommer dagen efter utställningen säger nån av eleverna i min klass: ”Dom skrev visst något om dej”
Jaha tänkte jag och skulle ändå med bussen ner till köpstaden och då kan ja väl passa på att köpa en dagstidning tänkte jag.
Nere i stan gick jag in på en pub köper en öl och slår upp tidningen:
”Årets elevutställning håller god standard och det är orättvist att nämna någon före de andra men måste nämna”
Bild 254: BJÖRKSTAM med risfragment.
”John Arthur Ekebert har en valör och kulörkänsla som höjer sig över elevstadiet” slut citat Corren.
En klockren! rakt upp i krysset!!!
Fortsättning följer i delar sju….