Hur fan ska jag kunna vänja mej vid det ”normala”? Hur fan ska jag kunna vänja mej vid allt ofruktsamt ”prat” i det sociala normala sättet att umgås? Hur fan ska jag kunna vänja mej vid alla dessa jävla struntpratfikastunderna med dom normala. Där käften går och går och går och ingen vet vad dom går till och varför dom sitter där och snackar och snackar och snackar. Kanske mitt resonemang beror på att jag haft så otroligt kul på bänkarna och i den mörka, för dej okända världen?