Sen förstår ni, då går jag in i tålamod! Förstå: Alltid nästan. När jag gått in i den här typen av tålamod har stunden innan ögonblicket före alltså, innehållit en avkopplande tänkt tanke att bete mej socialt, även utrymme för att bolla. Just nån händelse, problem och det då invävt i det sociala människosnacket.

Nu närmare vi oss ytan för det normala. Varför kommer det då alltid någon och tränger sig in mellan den jag samtalar med och mej? då sitter jag där tålmodigt och dels tänker: Faan för den! Och fan vad alla är taskiga mot just mej och anstränger mej just att vara lydig och tålamodig, inte visa ilska och besvikelse, nä nä, bara anstränga sig att vara lika nöjd med tillvaron som om denna hinderkloss inte funnits. Allt är frid och fröjd! Gud va skönt det är att vara ensam! Och nu, nu är vi uppe på ytan.