DE BOR EN HEMLÖS I KVARTERET

Jag och linda gick till ett av kvarterens större gemensamma utrymmen. I foajén utanför finns det ett kort bord. Där låg en man och vred sig med huvudet rakt ned och fötterna dinglandes på andra sidan av detta lilla bord.

Givetvis gick jag fram och frågade om läget och om han behövde hjälp med nånting!

Nä, sa han och fortsatte stöna. Vem fan hade inte stönat genom att ligga på detta viset? Bredvid honom låg det en stor skruvmejsel och en redig polygrip.

Byxorna var halvt nerhasade. Vi jag och Linda gjorde vårt ärende i detta gemensamma utrymme där det springer folk titt som tätt. Ingen reagerade på den stönade sovande mannen. Visst, ja har sett några utsatta tidigare i kvarteret men nu kom det liksom ganska nära.

Då vi kom tillbaka efter 30 minuter ligger mannen fortfarande kvar och stönar och vrider sig lite mera nu i nåt smärttillstånd.

Vi går in i det stora gemensamma utrymmet. Där inne är det nu en man. jag frågar honom: ”kanske vi skulle ringa 112?”

Han svarar – Ingen fara han andas ju!

Ja höll på att baxna och tyckte nästan att klockorna stannade. Så gick det några minuter till då jag förstod att mannen som jag försynt frågade om vi skulle ringa sos, att han alltså var kvarterets vaktmästare.

Aha tänkte jag genast.

Det är därför ingen reagerar som går förbi den stönande mannen i foajén.

Han har alltså mer eller mindre fått ”tillstånd” att sova där.

Det tyckte jag var fint.

THE LIVES homeless in the neighborhood

Linda and I went to a quarter of the larger common areas. In the foyer outside is the one card away. There was a man and turned his head straight down and his feet dangling on the other side of this small table.

Naturally, I went up and asked about the situation, and if he needed help with anything!

No, he said, and continued to moan. Who the hell had not groaned by lying in this way? Beside him lay a large screwdriver and pliers edited.

The pants were half droopy. We Linda and I made our case in this common space where people run very often. No reaction to the sleeping man groaned. Sure, yes’ve seen some exposed previously in the neighborhood but now it came as quite close.

When we came back after 30 minutes, the man is still there and moan and twist a bit more now something painful conditions.

We go into the large common space. There is now a man. I ask him: “Maybe we should call 112?”

He answers – No worries he breathes after all!

Yes was about to blow your mind and almost thought that the bells stopped. So it was a few minutes when I knew the man I timidly asked if we would call SOS, that he thus was the neighborhood’s caretaker.

Aha, I thought immediately.

It is no response that goes beyond the moaning man in the foyer.

He thus has more or less been given “permission” to sleep there.

I thought that was fine.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.