KOKBOKEN delar elva

Äntligen Underbar Söndag

Nattens forcering med dittan och dattan trasselhög, alltså laptopen med dessa trassel-sladdar. Jag är annars pionjär på härbärgena i stan att ha egen laptop och egen uppkoppling. Vi hemlösa ligger ljusår efter utvecklingen. Att jag råkar ha en dator och nätanslutning beror på att en Socialinspektör litar på mej och abonnerar modemet åt mej. Jag har en otrolig tur. Hassel, prassel tassel, smygande steg. Svordomar och mitt ringlande kroppspråk i frustration. Det liksom hugger som besvärligt och kryper parasiter härs å tvärs runt mej. Ibland kryper parasiterna in under skinn. Jag äcklas alltså av folk som försöker med sitt falska sätt få ut något av mej. Vad vet jag inte ibland men smörigt äckligt är det i alla fall. Somnade stock utan näsljud dock. Dagen min startade – efter morgonpackningen ned – med frukost på Stadsmissionen. Sedan bar det iväg till tjaa? Lite överallt plana jag fram. Inget kan hejda nu mitt vilda liv! Dos flödar fritt alkoholen i, Dom jagar mej om natten, men hinner ej, Ifatt I Skogsparti, ja sa, Ifatt i skogsparti! En snutt rocktext. För vet ni? Nähä! Men då vill jag bums upplysa er, att mina steppande steg på vägen bar mej, nä ja minns inte? Jo förresten. Fotstegen gick till Medis efter ett mindre cirklande. På Medis denna underbara söndag stöter jag ihop med ett par. Dom var också glada. Vi tre skrattade gott och vips – mitt i vårt muntra passningsarbete till varandra stannade ett par medelålders damer, kanske lite yngre men i alla fall. En av dem kom fram och sa: Vi orkar inte äta upp hela vår Pizza, så varsågoda den får ni!

Vi fick den goda Pizzan som var extra kryddad med Rockerfeller ost. Vi – jag och familjen sa som barn – mögelost! Våra muntra passningar och kommentarer till allt, om alla, gick i hjärtats tecken. Vi var ju harmoniska, just nu! Beslöt oss för att byta telefonnummer för vi alla tre tyckte om att spendera lite tid på stadens Bibliotek. Pratade Biblioteks-böter som vid försening med CD kostar femtiokronor. Lite väl saftigt! Hade för några veckor sedan blitt försenad med tre CD. Nu var ja skyldig 150: – till Staten. Kontentan ljöd! ##¤#¤#%%&&///&”##¤¤¤!

Verbal färg samt klagoskrik ekade över Medis. Vi tre knallade tillsammans ner till Slussens offentliga toalett och sköt i oss amfetamin. Sekunderna senare tar jag fram gitarren och drog ett riff! Plötsligt hittade jag rytm som aldrig förr! Pratar intensivt. Vänta här på toan, jag går till tunneln och spelar ihop stålar. Efter tio minuters spelande fick jag 2 burkar starköl av nyfulla Svensson och två minuter senare fick jag 40 kronor. Guld förfan! Ett helt nykomponerat gitarrstycke minsann. Klockrent.

Dessa två nya vänner är inte nya vänner. Men nu hade vi liksom svettsats samman med annan glödtråd. De är sedan längre tid bekanta till mej. Dom bor i trappuppgångar för paret är avstängda på det enda härbärge som tar in par pga. Att dom två hade ett högljutt gräl för kanske en månad sedan. Dom skrek ganska kraftig. Jag minns det väl.   

Många när de grälar springer åt varsitt håll, andra kastar saker på varandra, en del slåss men dom här – dessa två kära skriker högt, jävligt högt, otäckt högt. Alla gör vi våra saker på våra egna speciella sätt, även när det grälas. De vet du nog också.

Men nu får vännerna hädanefter – ingen vet hur länge – sova i diverse trapphus eller varsom. FY FAN FÖR DETTA!  Ring mej sen! JAG FATTAR INTE ATT DETTA KAN VARA SANT. Men de är det! SANT ELLER FALSK? Sant som det är sagt! Jag och fler med mej var ju med vid grälet som vittnen på Grimman. På Grimman finns dom enda rummen för par och minst två rum är just nu lediga för par. Det handlade mest om att personalen inte orkade med grälet deras.

IDAG, NU!

Idag smäller riffet högt och bestämt, idag skall jag ut, nu! Ut på gatan och spela Guran het, så förbipasserade inte kan låta bli att på mej kasta mynt. Klirret – pengarna jag gjorde mej igår – som skulle blivit till nya läsglasögon för befintliga glas finns icke längre i ägo. ”Förlorade” stålarna igår. Hade reserver i förvaringsskåpet på tidningsredaktionen men dom låg i samma förpackning som dom stulna klockorna och smyckena. Nån bröt upp mitt skåp, mitt lilla förvaringsliv. Men malakiten, den låg kvar i mitt lilla förvaringsskåp på Döbelnsgatan på redaktionen. Idag fick VD Pia Stolt här också smaka på den där ormen. Någon av försäljarna har alltså stulit färdiga utkast som låg i redaktörens dator, halva nästkommande månadstidning. Belöning utfärdas och tidningsredaktionen skiter i datorn. innehållet önskas tillbaka som viktigaste. Tänk! jag skulle också kunnat drabbas av värre stölder då ja ej har kopior fullt ut på mitt långa manus KRIGSMASKINEN. Må fan vända sig i helvetet! Må den förbannade parasiten ramla ner i avgrunden där han eller hon hör hemma! Ursäkta mitt dramatiska språk, men mitt tålamod är definitivt slut vad det gäller kamrattjuvar. Skitsamma just nu! Jag drar ut på stan och fantiserar ihop att vara någon typ av ZZ-Topp kopia! Allt för att spränga gränser om och om igen. Power to the Peoples! Om man säger som så alltså…

 

Nästa mininovell till Kokboken finnes i delar dussin…

 

 

Märkt med: , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.