Inledning.
FAMILJEN INNANFÖR DEN FRANSKA BALKONGEN
Sjunka ner i soffan, begrunda, upptäcka liv som aldrig synts, förstå det som inte kommit fram. Nu har det redan blivit år 2025, när jag till slut, äntligen lyckades skapa en ny början och hade en ny ordning men då hade hela livet redan hunnit förändrats.
“PTSD – Posttraumatiskt stressyndrom, är en psykiatrisk diagnos som kan uppstå efter att en person har upplevt eller bevittnat en traumatisk händelse. Symtom kan inkludera återupplevelser av traumat, undvikande av platser eller situationer som påminner om händelsen, och överdriven vaksamhet. PTSD kan ha en betydande påverkan på både den psykiska och fysiska hälsan.
PTSD är ett tillstånd där en person upplever återkommande och påträngande tankar, minnesbilder eller drömmer relaterade till en traumatisk händelse. Personen kan också undvika platser, situationer eller tankar som påminner om händelsen, och uppleva en överdriven känsla av vaksamhet och lättskrämdhet. PTSD kan också leda till ångest, depression, sömnsvårigheter och andra psykiska problem. PTSD kan uppstå efter att en person har upplevt eller bevittnat en traumatisk händelse, som till exempel en olycka, krig, naturkatastrof eller sexuellt övergrepp. Risken för att utveckla PTSD kan öka om personen har upplevt andra svåra händelser tidigare i livet, har en familj med psykiska problem, eller har en genetisk predisposition.”
År 2015. Dsk Malin nere på Vårdcentralen blev den som fick ta hand om mitt Prurigo Nodularis, ett obotligt tärande eksem.
Första gången jag såg Malin satt jag i väntrummet då en sjuksköterska gick förbi. Spontant ropade jag: “Vicka snygga strumpor du har!” För det hade hon – jag anade att det var den sjuksköterska som skulle ta hand om mej. Dsk Malin vårdade mej i två år 45 minuter två gånger i veckan. Jag blev en Hustomte på Vårdcentralen. Då vi hade lärt oss att känna varandra berättade Malin till mej – “Å Nej är det han jag ska ta hand om” tänkte Malin när jag vid första ögonkastet berömde hennes färgglada blommiga långa strumpor.
Eksemet bara dök upp år 2008. Jag bodde på lågtröskelboendet Triaden Hagsätra i Stockholm. Ett boende som var mycket skitigt och dammigt. Svärmar av miniflugor härjade överallt i fastigheten. Och så var det ståhej runt allt. Drogerna flödade konstant, liksom spriten. Desperat tog jag ett ansvar över renligheten då ingen annan brydde sig, heller inte personalen. Jag anmälde till hälsovårdsmyndigheten.
På grund av detta, osäkerheten, drogerna, den otroliga mentala stressen, utlöstes eksemet Prurigo Nodularis. Kroppen sa: “ Hit men inte längre”
Under dessa år har det kliat oavbrutet dygnet runt. Har fått vätskebrist, feberfrossa var och varannan dag. Sömnlöshet och smärta. Det har lett till en stenhård kamp för att inte bli deprimerad. Min räddning då var en viss Lise som då och då vårdade mig hemma hos henne, när jag inte hade någon kraft kvar. Fick även kraft från det kreativa skapandet, skrivandet, musicerandet just då. När en skaparide ploppat upp och jag har möjlighet att göra något åt den och komma till en punkt eller ett avslut måste jag göra det. Då försvinner klådan puts veck under skaparprocessen. Andra sätt att lindra klådan är amfetamin, piller, alkohol. Men efter många år hjälper inte sinnesförändrande medel så mycket längre.
Eksemet, som är av den mest besvärliga sorten, heter alltså Prurigo Nodularis eller mynteksem. Flera gånger när jag sagt till folk att jag har eksem och att det kliar något fruktansvärt svarar många glatt: “Jag har också eksem! Det är bara att smörja med mjukgörande så blir det bättre!” Jamen hej du, tänker jag då.
För att inte fan i mig ta mitt liv på grund av klådan har jag försökt allt.
Att sova med full mundering är ett måste. Strumpor uppdragna över långbyxorna. Munktröja, luvan över huvudet och sedan ligga precis helt blixtstilla så får jag kanske en liten möjlighet att sova några timmar på raken. Att bli övervarm i en trång tunnelbana, glöm det! Då är det bara att hoppa av! möten att gå på? glöm det om klådan kommer! Mitt i morgonens klädbyte kommer anfallet av klåda. Glöm att det går att klä sig färdigt Jag lovar er!
Att ha full klåda är i bästa fall som att ha pissmyror på kroppen eller flugor som trippar på huden.
Som att hoppa i en höstack naken och känna hur allt kliar. När jag kliar tillbaka reflexmässigt eller inte spelar ingen roll – kliar jag så köttet kommer fram. Ibland riktigt hör jag hur naglarna sylvasst skär in ( människoköttet är hårt och fast), ett säreget ljud ska ni veta “klitsch, klitsch” låter det när jag skivar mej in. När det till slut bara är kött kvar, ingen hud, då släpper klådan just där och jag kan pusta ut och somna ett tag. Men sedan kommer istället en ny smärta, på just det stället. en smärta som påminner om brännskador. nästa steg är ömtålighet. minsta beröringar på de öppna såren gör ont. till och med strumporna kan göra ont. vätskan och blodet torkar fast i kläderna och såren rivs upp när man ska byta kläder. Samtidigt startar klådan någon annanstans på kroppen. Så håller det på dygnet runt. Jag är hundra på att utan kunskap eller sunt förnuft kan en människa klia sig till döds.
Organen torkar bort, huden är ju det yttre organet och alla organ hör ihop. Kroppen består av en massa vatten. En annan uppenbar risk vid svår eksem är att hudbakterierna vi alla har kommer in i blodomloppet. Blodpropp i lungan kan det också leda till. När huden försöker reparera de öppna såren bygger den förhöjningar, dom hudförhöjningarna jag haft är det grövsta Dsk Malin sett. Huden är kroppens största organ. Det fysiska hör ihop med det psykiska. Stress skapar fysiska kroppsliga besvär.
En del får cancer och dör när kroppen säger ifrån. Andra får hjärtinfarkt och dör. En del får eksem när kroppen säger ifrån.
Hösten 2025: Äntligen samlades hela familjen innanför den franska balkong efter sommaruppehållet.
Familjen: Blinde styre, Diske Diskaren, Döve Öra, Figuren, JonnyBoy, Odågan, Pung Bråke, Skalle Nack och jag, Lille John.
De blev omedelbart slagsmål i trapphuset upp till balkongen. Men ta’t lugnt, ta ett Toy! När familjen kacklar hör du inte ett ljud, för det går så snabbt, lika snabbt som då en kameleont skjuter ut sin tunga för att haffa en fluga.
Efter det senaste rådsmötet innanför den franska balkongen alltså i våras blev ett gammalt förslag verkligt då jag fick i uppdrag förmedla till Dsk Malin nere på Vårdcentralen att det får lov att bli ett slut på småkrämpor inkl förlossningshud.
Skalle Nack och Pung Bråke brydde sig inte ett skit. Då vi kom in i den kufiska lägenheten på tredje våningen hade Pung Bråke en skadad fot och Skalle Nack blödande ögon.
Apropå skador. Hör här Skalle Nacks historiska skador.
Vänster fot: Saknad mittå efter att klättrat på en bandsåg, fotled böjd en gång på 70-talet, Skalle Nack minns inte hur och en gång på nittiotalet blev den böjd i 90 grader då han bar en tallstam, när Pung Bråke hoppade på honom från ett garagetak. Och vänster fots småben har hamnat i kors då han jagade bort infiltratörer. Nyckelben av när han cyklade i mörkret och såg inte den höga trottoarkanten och flög in i ett äppelträd. Andra gången ett revben gick av var ovanför Plattan på Drottninggatan – det hände på 80-talet då han blev överfallen av två heroinister som attackerade Skalle Nack med knivar. Bäckenbenet fick sig en spricka i Småland utanför Gamleby Västervik när den överfulla pundarvolvon vobblade i en nedförsbacke.
Skalle Nack fortsätter. “Den överfulla skabbiga 142an började vobbla och sladdarna blev djupare och djupare. Mitt i backen var sladden så stor så bilen flög ut över diket upp i luften och när bilen närmade sig slutet på flygturen, touchade den en tallstam så 142an flög med högra långsidan mot ett berg men stannade precis där berget började” Han fortsätter: “Jag minns det som att jag svävade i luften sakta sakta och landade mjukt. I själva verket svimmade jag vid nedslaget och när brandbilen kom fick de såga ur mig från den skrynkliga 142an” “Men jag minns det som att jag avslappnat stod bredvid Volvon och kaxigt hade högerarmen utsträckt på taket. “Jag hamnade på Västerviks sjukhus. Låg där som ett kolli tills den dagen de satt mej i rullstol. Rullade ner till hobbyverkstan där föreslog en trevlig pedagog att jag kunde börja måla akvareller vilket jag gjorde. Jag blev så inspirerad att jag till slut reste mej på och stod helt själv! Min inspiration var oerhört stark så utan att tänka började jag backa för att se det kommande alstret på håll. Jag var där varje dag, till slut kunde jag sakta stapla mej fram med kryckor. Till saken hör att var och varannan dag kom Björne och bjöd mej på en haschpipa utanför foajen.
Att jag rökte hasch hjälpte till att hålla den värsta smärtan borta.
Gick i korridoren då och då med min rullator jag fick till låns. De var kalas och perfa med en rullator och täckande filt. Jag var ofta i butiken på sjukan och stal allt jag önskade mig, en perfekt täckmantel – råskadad haltandes med en stor filt i en rullande. En dag såg jag en svart akutväska i ett öppet rum som jag genast stoppade under filten. Tog mej till mitt rum och gömde den.
Strax efter hörde jag upprörda sjuksköterskor som ropade till varandra. Så rusade de in i mitt rum och misstänkte att jag var inblandad. De hittade den svarta akutväskan med diverse ligament såsom morfin, stesolid och lite annat smågodis.
Nån timme senare kom avdelningschefen in och sa: “Vi kan inte ha kvar dej här på Västerviks sjukhus så du blir placerad på långvården ute i Gamla Västerviks fasta paviljong omgående! (ett äldre mentalsjukhus nu nedlagt)
Där i den gamla fasta paviljongen hade jag varit förut då jag hade fått ett LVM Lagen om vård av missbrukare. Dessa gamla fastigheter användes till allt möjligt efter nedlagd mentalsjukhus. För ett bunt år sedan på 90-talet blev det ett fängelse. Då var jag där också. Jag satt några månader uppe i Umeå fängelse och fick knall efter ett digert slagsmål och hamnade för tredje gången på fd Västerviks fasta i totalt olika ärenden.
Men i alla fall, då jag hade blivit förflyttad från sjukhuset till långvården så hamnade jag bland levande döda gamla senila människor. De så kallade vårdarna var ett gäng tjejer och killar i trettioårsåldern, de spelade ganska hög musik i personalrummet. Tror ni att nattpersonalen brydde sig om de stackars äldre? Nej, inte ett jota. De struntade fullkomligt att titta till patienterna på natten. De låg ofta och skrek de stackarna men nattpersonalen hade annat för sig. De hade ett bageriföretag istället för att vårda på natten. Det hade gott om ugnar i det stora köket. När nattpersonalen började sitt pass så skickade de iväg en av dem för att köpa deg mm. Just det, de bakade i stora lass hela natten och innan dagpersonalen dök upp hade en av dem åkt till någon butik och levererade färska bullar och bröd. >Jag skrev dikter och poesi om det här hemska förfarandet, men tyvärr är poesiblocket borttappat för många år sedan.
Tillbaka till Skalle Nackes alla fysiska skador han dragit på sig:
Vänster arms underdel gick av på mitten då han luffade i Italien där han i Rom slog sig ihop med ett gäng.
Skalle Nack berättar vidare:
“Gatufolket i de stora italienska städerna som Tornio, Roma med flera städer, där gäller det att hitta en grupp där man kan få stöttning och sammanhållning. Det krävs för det hårda livet i Italien, där det ofta blir bråk om territorium och platser att sitta och tigga på och äga, trygga fördelar att vara flera. I dagens Sverige har aggressiviteten med gängkriminella invandrare och enstaka ljushåriga blivit ganska likt som Italien redan på 90-talet då jag var där En dag så råkade jag vara ensam då ett konkurrerande gäng dök upp i en av mittenkärnans parker i Roma, 300 meter från Centralen. De ville råna mej på väska och slantar. De var runt åtta stycken och jag hade väldigt svårt att försvara mej. Till slut fick någon av dem in en karatespark på min vänstra arm, den armen jag hade min väska i, den vägde en del. Om jag inte hade väskan i handen hade inte armen gått av, slaget blev ju väldigt stumt, armen fick sig en redig skada. Jag flydde därifrån. Tog mej till Hospitalet där jag direkt fick en morfinspruta innan de gipsade den lite slarvigt så den blev krokig.
Nu visste jag inte var de övriga i mitt gäng var så jag fick dra mej en bit utanför kärnan. Hittade en dunge med högt gräs mellan två vägar där jag sov och lämnade mina saker då jag skulle ut och fixa mat och dricka, samt tigga!”
Skalle Nacks vänster handled blev uppskuren redan på 70-talet då Blinde Styre stod och förklarade hur de skulle göra intjack i Kioskägarnas Varuinköp i Fruängen. De jävla missfostret hade en viftande kniv i handen, som skolfrökens pekpinne typ. De slutade med att Blinde Styre viftade till med den vassa hobbykniven då han försökte förklara hur vi skulle göra. Svisch sa det och eggen skär in i Skalle Nacks handled – vi var fem stycken den kvällen som skulle göra ett bryt.
Fortfarande idag år 2025 är handnerverna krachy. När han kliar sig på vänster sida av handflatan känns det i långfingret och när han kliar sig där fingrarna börjar rör tummen på sig. Han kan inte längre rulla cigaretter men övat upp fingrarna så pass att han kan lira gura. Diverse ärr vänsterarm från knivar. Högerarm: Handleden smärtar konstant efter många slagsmål, Knotan till höger långfingret ser ut som kebnekaise, den förhöjningen är han stolt över!
Efter ett fall för bara några år sedan från en rulltrappa fick Skalle Nack en fraktur i kotan ovan svanskotan, läkarna hade sagt att han alltid skulle ha smärta i ryggen till och från. Nu har han inte haft smärta på hur lång tid som helst.
Fyra hjärnskakningar, näsan knäckt och nu sne, tänder utslagna. Nu räcker de väl?
Dsk Malin nere på Vårdcentralen blev den som fick ta hand om mitt Prurigo Nodularis, ett obotligt tärande eksem.
Eksemet bara dök upp år 2008. Jag bodde på lågtröskelboendet Triaden Hagsätra i Stockholm. Ett boende som var mycket skitigt.
Så klev vi in i vår boning på tredje våningen. Vi satte oss framför den stora Mac-skärmen och lyssnade på YouTube, alla nio. Vi var ganska slutpumpade.
Blinde Styre: – Den liraren ser dåligt och uppfattar endast silhuetter.
Diske Diskaren: – Diskar o sjunger o skvätter så de bullrar om det.
Döve Öra: – Hör knappt ett skit, 25% hörsel utan apparater i öronen.
Figuren: – Kan hitta på precis vad som helst. Se upp i backen.
JohnnyBoy: – För oftast talan.
Odågan: – Ställer det mesta på tvären, hej å hå!
Pung Bråke: – Går i klinch för det minsta lilla.
Skalle Nack: – Akta dej, han ryter som en dinosaurie med reptilhjärnan.
Jag, Lille John: – För protokoll på allt och skriver samt sköter matinköp mm.