Vaknade nu efter en mildare mardröm (dessa drömmar har blivit betydligt ”mildare” en förr) sådana här mardrömmar påminner om såna drömmar i spelfilmer där det ligger en gammal amerikan från Vietnam och svettigt kastar sig i sängen. Det utspelade sig i en mycket sunkig stad som påminde om nånting mellan Rågsved/Högdalen och ett slitigt London/Västervik liknande 80-talet då jag var som mest inne i ett farligt och rörigt liv som även innehöll amfetaminjakt och annan berusning. Vi ett gäng på runt fem personer hade gjort ett klipp och kommit över en sändning amfetamin. I den här stan som spelades upp i mitt inre där fanns det massor av kvarter där det huserade kriminella missbrukare. Hade det vart så som då hade jag hittat som i min egna ficka och vart en av de dominerande personerna men inte nu, jag var mer förvirrad och bakåtdragen och hittade inte alla kryp in, alla nedgångna ställen och kvarter. Jag liksom bara följde med de andra. Spänningen drog ihop sig och snuten var oss i hälarna liksom andra aggressiva ligamedlemmar. Vi gled omkring som vana råttor och tog oss in lite överallt för att undkomma förföljelsen. Efter en bra stund började jag komma efter och de övriga försvann till slut. Där mitt i kaoset är jag helt ensam och kämpar för livet att ensam komma undan och samtidigt försökte jag hitta dom andra. Efter några jobbiga timmar börjar jag få kontakt. Jag både ser och hör dem en kilometer ifrån. För att ta mej dit krävdes det att jag klättrade över rostiga staket, sicksackade in och ut genom trasiga fönster. Till slut var jag så nära de andra att vi kommunicerade, de ropade Ekebert istället för Johnny. Under hela tiden hittade jag inte deras telefonnummer i min lur, de va jobbigt. På vägen var det både vatten och berg och svåra fastigheter att passera och trasigt glas på marken. När jag kom fram till höghuset där de andra var gick det trasiga, påverkade människor in och ut och hissen fungerade knappt, det gick med nöd och näppe att skjuta igen de två hissdörrarna. Det svarta äventyret gick ut på att komma undan med tjacket Vissa saker som telefoner påminde mer om runt 90/2000-telefoner. Klädstilen och stilen klart mitt 70/80-tal. Just det där att inte hitta, känna rädsla, vara hjälplös men ändå stenhårt och tuff kunde jag knappt klara men gjorde det ändå precis så som när det begav sig.
