Mellan Södertörns högskola och Huddinge sjukhus ligger en liten, typ broförbindelse. Där låg en – som jag trodde var en död duva som troligt flugit in i glasväggen. Stannar, kollar utsikten och hör några ropa nedanför upp mot mej. Det var troligtvis forskar-studenter som solade och rökte där nedan. Dom ropa: Dog fågeln? Vad var det för fågel? Duvan är stendöd sa jag. Okey, då behöver vi inte oroa och bry oss något mer, svarade damen som höll i talan. Då gick jag åter till den döda duvan som inte va död trots att den låg på rygg med benen rakt upp i luften. Duvan stirrade på mej och det rann blod från huvudet. Jag går tillbaka och meddelar studenterna det nya läget. Duvan är inte död, det blöder från huvudet och den rör lite på sig och lider. Kan du slå ihjäl den så vi inte behöver oroa oss? Nej, det är jag för vek och känslig för att utföra. Men du/ni som bryr er så mycket kan väl komma upp och avliva den. Då ville dom inte engagera sig alls. Bry du dej eller bryr du dej inte frågade jag. Dom skruvade nu på sig men stod fast att dom går inte upp och avlivar den. Jag gick. Tänkte: Dom ville bara låtsas var den barmhärtige och visa varandra att dom nog var riktiga änglar. Men när det verkligen gällde allvar med det dom ville visa upp, alltså en fin god sida så fanns inte det i dessa skrytmåsar. Ungefär samma sak som att trycka gilla för att visa andra att man nog är den där goda människan. Det är svårt att återberätta deras ton och kroppsspel men som van världsmedborgare såg jag rakt igenom deras fasad. Och dom förstod det. När jag passerade igen efter ett par timmar va den avlivad. Samvetet ni vet…
