Öjebyn är en del av Piteå Kommun och här låg Piteå först, innan staden flyttade till nuvarande plats, cirka 7 km från denna by.

”Från Öjebyn bedrevs handel med samerna i Pite lappmark. 1620 gjorde Olof Bure en stadsplan för Öjebyn/Piteå.

Den första stadsbilden var triangulär med kyrkan i centrum.

Piteå fick sina stadsrättigheter 1621.

Efter en stor brand i juli 1666 flyttades stadskärnan söderut till nuvarande Piteå centrum.” Slut citat Wikipedia.

Här vilar ett lugn som känns ganska ovanlig för en storstadsbo som mig.

Tydligen har hus flyttats hit i omgångar under århundranden.

Alla ville tränga ihop sig och vara en del i församlingen Svenska kyrkan i Piteå. Ja, det var faktiskt tvång att gå i Kyrkan förr, kyrkplikt hette det. Så bodde man långt borta så hann man inte till Kyrkan på söndagar så då vart man tvungen att ha en Kyrkstuga. Men ju längre bort man bodde desto mer sällan var man tvungen att närvara på Gudstjänsten. Därav Kyrkbyarna här uppe! lagen styrde detta.

Idag används byhusen mest som dagsutflykter för ägarna. Säkert finns det ett hundratal hopträngda hus men få är här. Jag känner mig nästan ensam, i alla fall på denna sidan av kyrkan.

Idag får även utomstående utanför Piteå kommun köpa in sig på en stuga som kostar mellan 50 och 100 tusen. Trots det tycker jag att denna bygd utnyttjas lite väl lite.

Här skulle det vara lätt att få byn att blomstra igen, så som så många andra ställen i våra bygder.

Jag har haft en lugn harmonisk tid här efter en kaotisk ”familjeupplevelse” hemma i Sthlm.

En plats att rekommendera för vila.

http://viarkitektur.se/gapahuk/

Arkitekter med idéer att ge plats för de utsatta gatufolket.

GAPAHUK

Arkitekter Miguel Lara och Petter Jacobson.

Hösten 2014 arbetade de med projektet ”Gapahuk på piedestal”. Det var ett debattinlägg i form av en byggnad (vi är arkitekter) på en plats (Kristinehovsgatan, Hornstull).

OANVÄND PLATS KRISTINEHOVSGATAN

 Citat från arkitekterna

”Huvudtanken var att ifrågasätta rådande gentrifieringen av det offentliga rummet som pågår i innerstad. Förslaget, en byggnad i form av ett vindskydd för människor i samhällets periferi var ett ”Gapahuk”. Gapahuk är ett begrepp som tidigare används i Göteborg då staden byggde upp provisoriska skjul för samhällets icke önskvärda element.

Vi har gått ett steg längre och försökte uppgradera ett sådant skjul till något mer värdigt, dels genom att föreslå en mer robust byggnad.

Vi var medvetna om det moraliskt tveksamma i att acceptera människors utsatthet istället för att försöka göra någonting åt det då förslaget ifrågasatte den rådande gentrifieringen samtidigt som den cementerade den (bokstavligen).

http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/arkitekter-bygg-skydd-for-utsatta-i-hornstull/aRKocr!8ycfi3jmgw6AKxyCVMJrvw/

Utgångspunkter

– Förslaget utgår från gentrifiering. Vi har velat diskutera fenomenet som annars försiggår utan nämnvärd kritik och som snarast följs av glada nyhetsrapporteringar i lokala media. Gentrifieringen av staden och av det offentliga rummet är exkluderande och exklusion skapar segregation. För att försöka lösa segregationsproblematiken vill vi föreslå strukturer för en jämlik stad.

– Vi har också utgått från en konkret plats. En plats i en stadsdel vi ofta vistas i. En kvarglömd plats i en gentrifierad stadsdel.

– Vi föreslår en materialisering av våra tankar i ett konkret förslag. Ett fysiskt objekt. En blandning av skulptur och arkitektur.

Bakgrund

Vi vill skapa en motvikt till Nya Hornstull. Någonting som står emot gentrifieringen. Något som får oss att inte bara träffa likasinnade. Mötet mellan olika människor med olika bakgrund är en av den levande stadens och demokratins förutsättningar. Lika viktigt som att bryta segregationen i utsatta miljonprogramsförorter (som väl är jämbördiga delar av Stockholm?) är det att bryta den i innerstaden.

Idag är de som inte passar in i Nya Hornstull hänvisande till ett krympande offentligt rum. Men man gör allt för att exploatera det. Vårt förslag försöker bryta mot den utvecklingen. Vi vill att missbrukare ska ha rätt att vistas i det offentliga rummet även i ett framtida Stockholm. Men vadå, egentligen borde man väl bygga något på självaste torget, mitt emot hornhuset, om man menar allvar med att försöka bryta gentrifieringen? Jo, det är klart, men vi kan inte riktigt argumentera för den kapitaldestruktionen.

Vårt förslag är något mer modest. Det ligger centralt men inte mitt i. En plats som idag inte används. Ett avlångt rum, svagt lutande mot söder. Ett rum som idag inte tas tillvara. (Fler platser finns i närheten, mot notering)

”Gapahuk är ett ord som vandrat från Norge över gränsen till Norrland och i folkmun är det en beteckning på ett vindskydd som är öppet. Det är ett ord med två motstridiga delar som signalerar en ambivalens: att vara högljudd och kuvad på samma gång.”

Ur Mellanrum nr 39, 29 november 2012

I Göteborgsområdet har man uppfört flera sådana skjul sedan millennieskiftet. Samtidigt som man ifrågasätter vad som byggs i staden och till vem så kan det tyckas cyniskt att staden bygger något lagom undanskymt (men nära systembolaget) dit missbrukare hänvisas. Paradoxalt nog kan det alltså i praktiken ytterligare marginalisera de mest utsatta i samhället. Därför har vi i vårt förslag försökt ge byggnaden en exklusivitet. Den skulle i en utopisk framtid kunna inrymma andra funktioner.

Förslaget

Det är en blandning av en park och en byggnad. Ett vindskydd med en upphöjd uteplats, som ett slags podium. Ett oprogrammerat rum, men tydligt avgränsat.

Materialet är robust men omhändertaget, infärgad röd betong. Delvis polerad, delvis rustik. Det ska vara praktiskt och underhållsfritt men ändå förädlat och vackert.

Räcket är en trygghetskompromiss. Mellan det slutna (akvariet eller buren) som skulle vara förnedrande för de inneslutna och det helt upplösta rummet som skulle hota de uteslutna.

Platsen

Vi har diskuterat platsen sedan tidigare. Det är något med måtten som gör att det känns som om den borde kunna utnyttjas bättre. Kanske till en smal bostadslänga? Eller är det för trångt? Platsen har potential, men ett högt hus skulle skapa en alldeles för tät struktur, med för mörka stadsrum och bostäder som följd. En lägre struktur skulle nog rumsmässigt lämpa sig bättre för platsen och berika gaturummet som idag står övergivet i skuggan av sina små träd. Den bara väntar på att bli något. Något betydelsefullt.

Varaktighet

Hur kan rum för dem som inte får plats skapas? För det kan de väl? Hur blir det långvariga i staden där det allmänna i allt större utsträckning säljs ut? Måste vi inte börja ta tillbaka staden, börja dela på den rättvist? För att vända en utveckling där innerstaden snart är helt förlorad till privata intressen krävs krafttag. Vi vill visa på en vilja att ändra på de strukturer som ger en orättvis stad. Vi vill bygga monument över de som inte får plats. Varför ska dem alltid knuffas bort och få en tillfällig plats i skymundan.

Istället måste vi ta plats, och ge plats åt alla människor. Inte minst i de mest homogena delarna av innerstaden, där väl toleransen är som störst.(?) I landet där vi putsar och fejar, slipar och vårdar vår stadsbygd som är förändring långsam. Husen står där de står och stadssiluetten störs möjligtvis av en buffligt högröstad konferensanläggning här och där, men i grunden är den månghundraårig. Den trögheten gör att vi måste bli tydliga med att staden är för alla. Vår stad är inte så föränderlig som vi kanske skulle vilja. Vi måste säkra att det får finnas strukturer som står upp för de som inte kan betala. Vi måste försvara de offentliga rummen med allt vi har. En strandpromenad åt förortskidsen. En bostad åt dom asylsökande. En park åt knarkarna.

Programmerat rum?

Måste man knarka för att gapa och huka? Kanske ett biljettsystem vore på sin plats. Eller ett patrullerande garde för och av dom tidigare uteslutna. Eller kommer det inte behövas? Segregationen är djupt inbyggt i vår stad. När de olika delarna möts uppstår konflikt som får boende att rasa och oroas över sina barns trygghet (och sitt satsade kapital?). Men det måste väl vara mer möten som krävs, mycket mer, inte mindre. Som det är nu mobiliserarar medborgargardena vid Hornsbergs Strand och andelen SD-anhängare i innerstaden kan nog tänkas öka. Vi får se.

Vilda djur i bur.

Skulle ett knarkarkvarter kunna bli pittoreskt? Skulle det gå att kapitalisera på? Och om det är initierat av godhjärtade sociala ingenjörskonstnärer då? Ett möte med de vilda djuren på andra sidan stängslet.

Resultatet kan alltså bli ett litet vindskydd, tillgängligt via en ramp. Byggnaden består av två delar, ett rosa yttre med en kantig ikonisk form och ett böljande inre av ekribbor.” (Slut citat)

Jag håller fullkomligt med på detta och kan vara något för Socialborgarrådet Åsa Lindhagen Det leder till absolut ingenting att staden jagar utsatta, ölisar, hemlösa, missbrukare.

Men kan hålla med arkitekterna att denna föreslagna plats kanske inte är den lämpligaste bla. med tanka på närheten till flerfamiljhus.

Men uppe i Högalid finns det platser men ändå nära själva Hornstull.

Här är två av mina egna förslag med plats för vindskydd, bänkar och bord.

I NÄRHET TILL HORNSTULLS CENTRUM http://stockholm.etc.se/kronika/sluta-jaga-olisarnahttp://stockholm.etc.se/kronika/sluta-jaga-olisarna