Snön faller men icke ja me den,
imorrn alltså bitti komma kommun hit till skötsamma mej.
Besiktar, kollar må hända kanske kontrollerar!
Men va gör de,
för ja vet,
snart hemma med egensignerat,
alltså ett 1a-hands kontrakt.
Kvarnen mal å ja förbereder kommande våren!
Med blomster, spring i ben, hjärna och väcker åter mina tår till livsglädjedans…….:)
En bok som fler Socionomer Läkare och politiker investerat i.
En bok som vänder sig till dej som arbetar med utsatta människor.
En bok med ett unikt inifrånperspektiv enligt recensioner.
En bok som aldrig tidigare skrivits i Sverige.
Du beställer den genom att Swisha 230:- + frakt 60:-
Till 0765957939
Skriv namn adress i Swischet
Vid önskemål signerar jag boken!
STADIGVARANDE GEMENSKAP
”På bänkarna finns en stadigvarande gemenskap. Där skrattar vi ofta.
En del människor som knallar förbi oss gillar inte när vi har kul. Varför vet jag inte riktigt. Men sammanhållningen är konstant hos oss.
Sommar som vinter, varmt eller kallt, det spelar ingen roll.
Vi sitter där i vått och torrt.
Här på bänkarna vid »Tullen«, Hornstull där Tanto, alltså Tantolunden, börjar har många av oss kommit och gått. Denna extremt tidiga förvårsdag var det absolut ingen skillnad. Det som visar försmaken av vår är dom saknade handskarna men vinterpjucken, dom sitter kvar.”
”Jag förstod att min kropp höll på att stanna våren 2011. Alla tecken visade det och ett tag var det skytteltrafik med ambulanser till akuten. Nu visste jag att om jag inte tar det lugnt, timme för timme, dag för dag, så spricker organen.
En förmiddag hörde jag genom väggen ett ljud som fucking ju lät som ett piano.
Jag kopplade snart ihop pianot med att jag är tvungen att ta det lugnt för piano betyder ju ta det lugnt. Det var vår och det var svalt. Jag har skrivit 15, 20 låtar sedan jag började spela gitarr vid 45 års ålder. Den här låten är en av favorit- låtarna jag skrivit, rytmen passar mej, hårt snabbt tempo.
Lustigt egentligen. När jag växte upp så var det lillbrorsan som glänste med sång och gitarrspel. »Hönan Agda« och »House of the rising sun«.
Jag stod bara dum och tittade på, lite avundsjuk på sätt och vis. Jag tror brorsan la av att spela för hur många år sen som helst.
Kanske när jag började för tio år sedan, vad vet jag.
Men i alla fall. Nån sa till mej när jag precis börjat lära mej spela ett par ackord: »Om några år kommer du kunna skriva egna låtar!« Ta dej nånstans, tänkte jag. Men se på tusan om inte snubben på den institutionen spådde helt rätt år 2002. Musicerandet är oerhört viktigt som en del i min skapande spektrapalett.”
Text och foto från min bok HÅLL HÖJDEN!
Fyra år senare spelar jag och Sofia Karlsson under en gala min låt ”Ett piano klinkar!
Sofia kompar till mej och sjunger så vackert. Det var en oerhörd kraftig upplevelse.
Text och bild ovan kommer från min bok HÅLL HÖJDEN! Den är slut i Akademibokhandeln.
Men jag har ett mindre lager kvar!
Pris 230:- + frakt.
Se videon när vi spelar live
Klicka text nedan
Titt som tätt kommer konstaplarna och visiterar oss.
Särskilt ofta runt Medborgarplatsen.
Till vänster om Björns trädgård går det trappor upp till Kapellgränd och Östgötagatan.
I trappans första avsats finns det två bänkar som vi ofta rymmer upp till.
Det vet polisen också. Därför knallar de ofta upp hit till oss.
Denna dag är en sådan dag.
Om vi börjar med att analysera Conny Göteborgarens blick ser vi att hans ögon kanske inte direkt stirrar men dom visar ett ögonblick där hela han sitter stilla, inte ner med händerna i byxfickorna för det ser polisen som ett potentiellt hot. Inte stirra ilskt på polisen som är i färd med att ta på sig sina skyddshandskar samtidigt som han givetvis frågar Conny om han har något vasst på sig, vilket i första hand betyder om han har vassa kanyler i fickorna eller möjligtvis en kniv.
Under dessa få sekunder vet jag att Conny tänker: »Har jag något vasst på mej?« Det är brukligt av oss att i dessa lägen vara formbara, om vi nu fortsätter använda polisens yrkesspråk. Genom att faktiskt svara uppriktigt på övermaktens frågor. Så här långt alltså!
Uppriktigheten är ofta tillfällig. Om nu Conny skulle råka ha exempelvis en haschisch-bit på sig, inte fan tar han då i detta läge och erkänner det!
Men då man från början visat ärlighet genom att svara uppriktigt på om man har något vasst eller ej på sig, inbillar man sig att den ärligheten förblir kvar i den frågande konstapeln. Conny rör inte en fena. Han varken tittar på polisen eller någon annanstans. Han liksom inte tittar, han finns liksom inte, han är totalt oskyldig i förebyggande syfte. Inget kroppshot, inget stirrande eller nervösa rörelser.
Nu är frågan: Har Conny något olagligt på sig eller inte? Hur tror ni snuten tänker? På polisen som ni ser i förgrunden till vänster kan man tydligt se hur han tittar långt, långt bort i horisonten och tänker:
»Oj, oj, oj! Vad kan vi göra åt alla hundratals som hänger här varje dag där kanske hälften har något fuffens för sig?«
Jag minns väl denna dag. Det var folk överallt. Dessa poliser kom precis från ett gäng bredvid som dom visiterat men gått bet på.
Det gjorde dom med Conny också.
Conny som för övrigt har en underbar sångröst.
Ni hör honom ofta komma sjungandes a capella runt Medis.
John Arthur EkebertPublicerad på
Publicerat i Ekeberts Stockholm, Goda berättelser
—
Inga kommentarer ↓
Men den täckte upp hela julen för mig mentalt!
Fick ett julkort av mina grannar där julmotivet fick bli underordnad till kortets baksidestext.
”KÄRA GRANNE”
God jul & Gott Nytt År önskar familjen P……..
”Roligt att du tyckte om vår krans i trapphuset.
Vi storgillar dina Hyacinter som sprider så god doft i trapphuset!”
Förstå gott folk vad glad och stark jag blir av detta.
Så de var bara att rama in kortet och den hänger på väggen snart! Att som person komma från svåra levnadsförhållanden med hemlöshet och annat “skit” och få en försökslägenhet – där är det viktigaste för en stabil framtid att kontakten med sina närmsta grannar klickar positivt och det är precis vad jag känner att det gör det här! Är så glad för min lägenhet så de står härliga till!
Upp på platån gick jag och grävde fram denna Malakit på ren känsla!
– Här finns det något, tänkte ja, hm?
Jag, en hemlös, ofta påtänd, Stockholmsluffare.
Varför jag gick rakt på denna stora prydnadssten är en gåta!
En tung kloss av finaste sort.
Ni vet gott folk! Det är sådant man gör prydnadssten av, mamma Mia!
Hundra kronor för en rumlad bit på några gram!
Den här väger mellan fem och sju kilo!
Tappade bort den vid ett tillfälle bland annat.
Hade inbrott i ett förvaringsskåp men Malakiten lämnades kvar men tjuvarna tog alla mina samlingar av smycken, mynt mm smådyra dyrgripar men ”glömde” av en förunderlig anledning dyrgripen kvar i mitt uppbrutna skåp.
Blev även kraftigt rånad men tog tillbaka min fina sten vid ett senare tillfälle.
Solklart min käraste ägodel.
Men i en kristall- eller Stenbutik/guldsmed blev expediterna vita i ansiktet: »Vi handlar inte med detta här”
Läser jag om Malakit finner jag: Healing, kärlekssten. Representeras av starka mästare. Bästa motvikten till negativa effekter, förstärker den känslomässiga stabiliteten. Bringar tur och skyddar bäraren mot ondska.
Inte konstigt då att jag bar den i ryggan ett år. Vart tog den vägen? Svar: Malakiten finns (fanns) hos Lise.
Men idag har Lise (xxet) kommit hit med massa grejor ja hade i hennes förråd.
De gav mig inspiration att fixa lite i min fina lya!
Mors!
”De e skönt att leva, annars få de vara……”
John Arthur EkebertPublicerad på
Publicerat i Ekeberts Stockholm, Goda berättelser
—
2 kommentarer ↓
Såå… på min fritid klär jag mig ibland i gruvarbetarens rock. Tar med arkeologens pensel och begiver mig ut i oasernas gömda, glömda ställen här i Stockholm.
En tidig söndagsmorgon tror jag detta utspelade sig.
Satt på Tricken på väg mot Centralen, för jag ville köpa nån öl svart kanske två. Försökte alltså tända av på tjacket förstår ni. Så var önskningen och läget. Hipps vipps kliver Stockholms mest aktive gatulangare alla alkohol själv in i vagnen och vi hälsar.
Nej ingen pilsner hade han idag men cigg som vanligt och nu fanns det whiskey tillhands, enliters! Mamma Mia! Ja tänkte, hm? Om jag investerar i en flaska vid rättpris kan jag må hända ta mig en klunk, kanske två? Jag gillar whiskey, men en hela? Tänkte vidare: Sedan sälja flaskan till en alkis?” Köpte en pava efter en tuff förhandling inne i T-banevagnen. Priset blev så pass lågt att jag skulle kunna använda 1/3 och sedan sälja resterande två tredjedelar och på så vis få igen insatsen.
Drev runt lite vid cityterminalen tills jag fann en plats för, tjaa? Klunk ett? Där satt då en man och bjöd på cigg. Jag frågade om han ville köpa whiskey. Och det ville han! Vi gick iväg, han verkade snäll men dock törstig. Tog oss till sidan av den där viaduktliknande platsen innan broarna till Gamla Stan och Stadshuset, precis strax efter där man kör in gods till tågterminalen.
Då är ni där va, med oss nu! Där det liksom är en liten mur och några bänkar. Sista året ungefär har det se ut som en byggarbetsplats mer och mer för varje dag, just runt dessa bänkar och den låga runda murkanten. Vi gjorde upp, gubben och jag.
Fick 200 pix och behöll cirka 25 cl från min nu f.d. whiskyflaska.
Fan, det var visst starka grejor? Nä! hihihi, så farligt var det inte, hihihi, hick!! Vi pratade, skrattade, jag och gubben. Började först showa medans den trevliga gubben från andra sidan stan – som älskade whisky och som nu satt och blev full, skrattade högt och blev mera påverkad, ja ni förstår!
Men som brukligt bygger ju upptåg på något och denna gång var det en stock. Byggare hade grävt en jättegrop och i gropen syntes en lerig stock, en gammal ekstock visade det sig. Kanske Stocken Holmen själv? Va vet ja! Jag dammade den, skrapade den och snart gick mina ögonlock upp? Tamefan i de blå! Just när den berusade mannen sa – ”Den där armeringen som sitter där är minst sjuhundra år gammal och ekstocken du skrapar på, den får du nog tiotusen kronor för!”
Tittade på honom! är han redan full? och visst! Det var han, men fan om han inte vet vad han säger ändå? Jag tittade nu på EKSTOCKEN med andra ögon och såg! det han sa! Stocken var ju supergammal och helt intakt! Ingen tvekan längre. Jag fick rysningar av upptäckten och mina redan urkrafter gick över till en dynamit- slåttermaskin! brrrrrrrrr lät det när jag världsvant gjorde ytbehandling, rensnings- provet! Ytbehandling är en av mina värsta starkaste sidor!
Energin sprutade om mig med hjälp av amfetaminet som fortfarande verkade. Gubben blev imponerad av min för dagen teknik. Det ena spåret efter det andra framträdde från denna vackra naturskulpterande ekstock.
Gyttjan och leran hade konserverat stocken något fantastiskt.
Summa summarum efter si så där två timmar slit. Gubben skrattande med mig, åt oss, för vi hade skitroligt.
Nu spelade vi upp händelsen som en stor tävling som i en arena: ”och den slutliga vinnaren ääääär. Vinnaren äääär den lilla Ekbiten! på god andraaaplaaaaats kommmmer Armeringen! Tredje! Ekstocken Himself! Stick å brinn unga Wasaskepp! Va då spik i foten? Sist och för en gångs skull minst men naggandes good, den lilla – vafan nu det är, Biten! Nu fick jag rediga bekymmer! hur i hela friden skall jag kunna rädda detta till säker Krigsfri zon? Hm? Den va annars go , denna salongsberusning! Men gubben var nu stupandes fuller, medans jag frenetiskt letade band, rep mm för att binda stocken! De gick ihop sig till slut och klockan vart dager för länge sedan. Folk gick fram och åter. Myllret rörde sig och tjaa, jag med!
Gubben satt och somnade! Ja tänkte, detta är inte bra, han blir muddrad om jag lämnar honom här! För pengar tycks han ha. Jag vände tillbaka till honom och puffade hårt på honom och skrek: ”För i helvete sitt inte här och somna! SITT INTE HÄR OCH SOMNA puff , puff spark! Skall jag hämta en taxi åt dej?
FÖR HELVETE! SKA JAG HÄMTA EN TAXI ÅT DEJ? FÖR DU BLIR ANNARS PLUNDRAD! Gubben svarade ”Ja de kan du!”
Och så blev det! Förklarade läget med taxiföraren vid station och det var inga problem! Satte mej bredvid och taxin rullade ner till ”vår” plats.
Gubben var vaken efter min behandling. Vi sa adjö och jag märkte att han tyckte om mig och det var samma här, gubben var fin. Han iväg i taxin och vinkade till mig medans jag knallade med ekstocken tungt hängandes på axeln.
Ekstocken snudd på två meter! Tjaa resten kan ni räkna ut själva! Ja menar, gå på stan med en ekstock på axeln och till på köpet åka tunnelbana.
Men vi kom in genom SL-spärren, jag och min stock. Klev av.
Där står Tony, en vän från gatan på Mariatorgets T-baneperrong när jag kommer ut från vagnen med en tung ekstock på axeln. Tony står och småsnackar med några vänner. Vi hälsar glatt på varandra som vanligt, inget mer med det! Han bjuder mig på ett päron! Jag äter upp det.
Om ni nu gott folk råkar undra vart jag gjorde med denna ekstock som är äldre än Wasa självt, kan jag ju då tala om att den ligger i tryggt förvar hemma hos Lise!
Min gode vän ”Janne Lången” Sjöström blev personrånad inne på akutboendet Grimman.
Janne berättar:
”Jag försökte sova men ja var för nervös i högvarv för jag mådde dåligt. Två timmar senare när jag varvat ner så rycker några i min säng på härbärget Grimman. I en fyrbäddssal där personalen släpat in ytterligare en säng, alltså fem sängar i en fyrbäddssal.
Fick sova med rikspundare som lindade en halsduk runt halsen på mej medans den andre höll mej fast! De ville strypa mej! Så försökte de bryta av mitt finger där jag hade en minnesring från mitt förflutna. Jag vred mej ur greppet utan att de bryter av mitt finger. Så får dom ringen bara för att lätta på trycket på något vis. Då försöker de ta mitt armband som även de har stort värde för mej.
Så lindade de en stor handduk runt mitt huvud så de inte skulle höras när jag skrek, de hade ett metallrör i händer inlindad i ett tygstycke för att dämpa ljudet från smällarna på mitt huvud! De sa att ja va polis eller golbög!° Men de e ja ju inte. De slår mej jättemycke.” (Slut citat Janne Lången)
Jag säger bara det! Hur kan de få gå till så här? Det tog sen flera dagar innan Janne vågade hämta ut sina personliga tillhörigheter från Härbärget för han var så skakig, rädd och ängslig att bli rånad en gång till.
Först bestämde jag mig för att vara hemma hela denna skitdag med storm och regnmörker men vart tvungen att åka på ett ärende till innerstan.
Tänkte: Här gäller det att klä sig!
Långfillingar, extra tröja, vantar, halsduk och mössa.
Så fullt påklädd var det sedan bara runt huvudet och hals jag behövde skydda mot detta väder.
Går in till spegeln i badrummet och börjar klä mig runt huvudet samt sätta på mig hörlurarna så ja som brukligt har P4 Sthlm i örat när ja färdas kollektivt.
Svetten började lacka och glasögonen immade igen.
Skit sa ja och kämpade med att bli klar då jag inte såg så mycket i dessa dimmiga glasögon.
Blir klar.
När ja kommer ut på gården immar glasögonen sig igen och hela vägen till T-banan får jag lov att torka bort imman. Kommer in i tunnelbanan. Då immar de sig igen.
Hoppar av i stan och knallar ut. Vad händer? Jo, glasen immar igen sig igen.
Just i detta väder som idag råder blir det så!
Tur att man hittar i stan!
Öjebyn är en del av Piteå Kommun och här låg Piteå först, innan staden flyttade till nuvarande plats, cirka 7 km från denna by.
”Från Öjebyn bedrevs handel med samerna i Pite lappmark. 1620 gjorde Olof Bure en stadsplan för Öjebyn/Piteå.
Den första stadsbilden var triangulär med kyrkan i centrum.
Piteå fick sina stadsrättigheter 1621.
Efter en stor brand i juli 1666 flyttades stadskärnan söderut till nuvarande Piteå centrum.” Slut citat Wikipedia.
Här vilar ett lugn som känns ganska ovanlig för en storstadsbo som mig.
Tydligen har hus flyttats hit i omgångar under århundranden.
Alla ville tränga ihop sig och vara en del i församlingen Svenska kyrkan i Piteå. Ja, det var faktiskt tvång att gå i Kyrkan förr, kyrkplikt hette det. Så bodde man långt borta så hann man inte till Kyrkan på söndagar så då vart man tvungen att ha en Kyrkstuga. Men ju längre bort man bodde desto mer sällan var man tvungen att närvara på Gudstjänsten. Därav Kyrkbyarna här uppe! lagen styrde detta.
Idag används byhusen mest som dagsutflykter för ägarna. Säkert finns det ett hundratal hopträngda hus men få är här. Jag känner mig nästan ensam, i alla fall på denna sidan av kyrkan.
Idag får även utomstående utanför Piteå kommun köpa in sig på en stuga som kostar mellan 50 och 100 tusen. Trots det tycker jag att denna bygd utnyttjas lite väl lite.
Här skulle det vara lätt att få byn att blomstra igen, så som så många andra ställen i våra bygder.
Jag har haft en lugn harmonisk tid här efter en kaotisk ”familjeupplevelse” hemma i Sthlm.
En plats att rekommendera för vila.
Senaste kommentarer