KOKBOKEN delar tio

Tills dags datum har jag levererat till er mitt nakna liv fram tills jag rymde från LVM och befinner mej i Danmarks fristad Christiania, se http://www.ekebert.se/kokboken-delar-nio/ . Fortsättningen kommer, men innan ni får del av resten från mitt livs- dokumentär-roman kommer nu viktiga, ”Förståsigpåstycken” utspridda i mjuka och hårda hagelstormar.

Kära medborgare från allehanda klass! Ja, också ni på plattformen nedanför, alltså bottenplattan, där dessa berättelser och öden är återgivna. Följ med, följ mej, följ John.

Lyssna nu!

Från dagsdatum kommer kokbokens förhandsläsning mestadels vara små mini-noveller, eller rapporter. Vi börjar några år härom. Vi börjar mjukt och bara ökar. Sen håller vi takten! Vi håller alltså höjden du och jag.

Följ alltså nu med på vidare färd med oss. Bort vi bor ingenstans regn som piskar allt. Trots flera hagelstormar så har i alla fall jag, aldrig haft det så bra. Detta går inte ihop säger ni. Hur kan jag må så jävla bra idag, trots allt jag förlorat, trots all död runt mej, trots att jag aldrig vart så fysiskt sjuk som jag är och vart de senaste åren? Det svaret kommer, i KOKBOKEN!

NÄSTE MAN TILL RAKNING

Vi hemlös står i kö 19:00 för att få komma in, äta industrimat och sova sal, ja nästan sked. Snabbt ut på morgonen, tio minuter har du på dej packa. Köa för lunch klockan tolv på Stadsmissionen! Är det fullt? kommer jag in? Packar jag om mina saker i ett varmt köpcentrum är risken stor att jag blir utslängd men först kränkt och hånad. Eller, de är kallt en dag. Naturligt söker man då värme, kan hända i en olåst port, utslängd men först krängt! fatta! förstå! Detta är inget bra för dej eller mej. Stress för trötta kroppar, påfrestningar över bristningsgränsen för själ! Fatta! Detta här är ju inte bra! Jag är allergisk mot yttre stress. Packa upp och packa ner, fort, fort, fort. Packa upp och packa ner, fort, fort, fort! Packa upp och packa ner, ner, ner, nu är jag nere och nu är jag sjuk.  

Kan inte bli mer sårad kränkt eller arg, jo kanske förressten?

Muuuuuuuu

AVLOPPSLUKT OCH TÅBIRA

Två nätter i rad har oturen vart med mej vad det gäller hygientrivseln på härbärget Grimman. I går natt var det värst. Lade på ett Indiantjut när sovandes olycksfåglar tydligen tog av sig sina kängor. De stank så fruktansvärt äckligt, ja lovar, riktigt äckligt och tänkte: Här kan ja inte vara kvar. Sprang ut efter att först nämnda kängor huttats ut i korridor av ilskna mej. Denna natt var det endast två par fossingar som förpestade den närmsta sfären, alltså sovsalen. Efter ytterligare ett mindre Indiantjut så tog jag skeden vackert och pös ut i natten men lät dörrbladet till den sovsal jag var placerad i stå uppställd, till hänsyn för dem som sov. Killen med dom avtagna kängorna hade haft dom på i tre veckor.

Är ju inne på hygien så då är det dags att nämna dessa härbergens slitna avlopps och ventilationssystem.  Skarpnäck H-Hus: Dessa byggnader står endast 2 år till. Säkert ett 40-tal sovplatser ryker.  Hammarbybacken: Det är ett under att denna träbarack får vara kvar – pga. hälsosjäl.  Mögellukten, instängd fukt eller vad man nu säger ligger som en dimridå emellanåt, ja lovar! Ingen normalt funtad människa eller fastighetsägare skulle fått tillstånd att bo kvar till och med försäkringsbolaget skulle säga ifrån. Vi har ingen sådan möjlighet att klaga. Det är bara att sova och gilla läget punkt! Nu anade jag liknande på Härbärget Grimman, att det börjar bli mögelfarligt för hälsan. Då tänker jag på den stora wc och duschrum närmast entrén. En märklig doft sipprar upp från dess avlopp. Mina sinnen, min instinkt är till fullo! I allt!!

Ja ja livet är hårt för dom hårda (gammalt djungelordspråk) Ding dång och ja bär min Malakit igen! tungt i ryggväskan. En grön prydnadssten på sju kilo. Gitarren i axelrem, datamaskinen i en väska och allt annat bestyr, alla tillbehör, hej och hå!! Orkar inte åka till Skarpnäs-gården för att hämta en stor väska till med dokumentpärmar och familjefoton! Jag är sjuk, för tung, fatta det! Tung-gung och rock’n’roll med snickrande blues från ett gatuhörn i en stadsdel i ett land där ja ibland bara inte får synas eller höras endast smygandes bli iakttagen så andra – dom normala – har någon att jämföra sig med…

MALAKITEN FRÅN TANTOLUNDEN

Tänk bara: En vacker tidig sommarmorgon i gryningen klev jag rakt upp för en av Tantolundens mystiska kullar. Genom snår, småsten, lerskärvor och gammalt glas. Upp på platån och gick raskt rakt fram och grävde upp denna Malakit. Jag, en hemlös Stockholmsluffare. Ofta påtänd men ändå. Varför mina steg gick rakt på denna fantastiskt största prydnadssten är fortfarande (kanske) en gåta. En tung kloss av finaste sort. Ni vet gott folk! De e sådant där fint mineral man gör prydnadssten av och som kostar, mamma Mia! Skit, hundra kronor för den minsta rumlade bit på några gram. Den här väger många kilo. ”Nåt” sa mej från början att inte väga den, men uppskattningsvis väger Malakiten 5-7 kg. Tappade bort den vid ett tillfälle. Hade inbrott i ett förvaringsskåp men Malakiten lämnade tjuven kvar. Blev rånad på den men hittade rånaren och tog (fick) tillbaka Malakiten. Detta är helt solklart min käraste ägodel. Om jag läser om Malakit finner jag: Healing, kärlekssten. Representeras av starka mästare. Malakit är bästa motvikt till negativa effekter. Förstärker den känslomässiga stabiliteten. Flera har velat dela den med mej, då tänker jag på människor som jag tyckt vart lite dumma eller onda. Men när jag gick till en Kristall/Stenbutik blev dom vita i ansiktet och sa: ”Vi handlar inte med privatpersoner.” Mer att läsa: Bringar tur och skyddar bäraren mot ondska. Inte då konstigt att jag bar den i ryggan ett år. Vart tog den vägen undrar ni nu? Svar: Malakiten finns för närvarande i Den Harmoniska Byn Fittja hos min Härförare Lise.

 Nästa mininovell finns i kokboken delar 11

Märkt med: , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.