KOKBOKEN delar dussin

Det Goda träffades av det onda.

Tiden härom:

Härbärget Skarpnäcksgården H-huset, regi: Carema. Och de fick duga, då man har eget rum där. Jag var där varje dag efter inskrivningen. Råkar man vara någon annanstans något dygn utan att meddela detta, ja då kan följande hända:

En dag i city var jag i samtal med en kvinna som förlorat sin bror ut i världen och inte träffats på över 20 år. Hon önskade veta vem hennes bror egentligen var och befunnit sig den sista tiden i livet. Jag var en av hans sista vänner. Han som hade visat vägen i Sthlm för mej efter återkomsten till stan efter många år på andra platser. Hur man nu för tiden tar sig fram, härbärgen mm kontakter och var man kunde sova ute tryggt. Självklart var det min plikt att träffa systern och förmedla allt om brodern jag förmådde. Vidare var jag koncentrerad på att lära mej mer om det digitala fotograferandet, hur de funkar att lägga bild i dator från mobiltelefon och ut på nätet och sånt. Jag kunde inte just nu iallafall ta mej till Skarpnäck. Samtalet med systern och sedan mitt tjurskalliga sätt att lära mej nåt. Då kan jag inte sluta, kan inte äta eller sova förrän det kommer punkt! Jag blir mer än besatt av en uppgift jag fått för mej att klara av och lära.

Grejen var dessutom denna veckodag, dags att kontakta Enheten för hemlösa, för att få boendeförlängning Skarpnäck. Jag erkänner, jag missade detta ett par dagar. Alla förstod – även personalen på H-huset Skarpnäck måste förstått att jag ville bo kvar. Om inte annat måste dom upptäckt det då personal gått in i mitt rum och sett laptopen framme och allt annat jag iordningställt på Skarpnäcks rum. Efter slaget 12:00 dagen efter jag skulle anmält om förlängning, SLÄNGT NER ALLA MINA SAKER I SVARTA SÄCKAR, medans jag satt i intervju gråtandes tillsammas med journalisten Maria Hagström och systern som förlorat sin bror. Jag brann som vanligt – nu för tiden – att få vara till nytta, bygga förståelse och broar mellan samhällets plattformar. Anmälan att förlänga boendetiden Skarpnäcksgården – via kommun, Enheten för hemlösa – var liksom som bortblåst.

Alla energiapositiva, gick till min framtidstro och stunden som var där och då. När jag så kom tillbaka till Skarpnäcksgården H-huset, är dörren till mitt rum RÖDLÅST! Plomberad med deras huvudnyckel. Personalen – som förövrigt icke diggade mej, mitt starka vara – påstår att jag inte vart där på tre dagar och dom hittat sprit på rummet vilket är förbjudet. Som i en ren kupp attackeras och står där tom. Båda dessa förtal och lögner finns dokumenterade men precis så som personalen uttrycker sig, jag har inte en chans. Detta upplevs av mej som en psykisk avrättning. Sådana här mentala smällar är hemska. Utslängd!

Helt klart grovt kränkt och deppig. Alla grabbarna på H-huset kunde vittna att jag vart där alla andra dagar utom just dessa två. Spriten eller var det var, det vet jag absolut inget om, jag hade inget sådant! Jag går på Amfetamin! . Eftersom jag kan – om orken funnits – bevisa genom grabbarna att jag vart där alla dagar, då faller givetvis påståendet om alkohol också! eller hur alla åklagare och advokater! När ja nu äntligen hade fått ett eget rum – trots att jag äcklas av stället – så passade jag på att hämta alla ägodelar. Påsar, väskor mm som jag ställt här och där, överallt och ingenstans.

Men nu låg allt, slarvigt, huller om buller, nerslängt I H-husets källare. Plastsäckarna med laptoppen hygienartiklar med raklödderflaskor utan lock. Schampoflaskor som läckte från snedvridna kapsyler. Allt bara blandat nerslängt med mina pappersdokument, buntvis med skrivna A-4 ark. Allt var mer eller mindre nerkladdat. Ringde Stadsmissonens Jourbil som åt mej ordnade plats i sovsal, åter på kära Grimman alltså, hahaha! Man kan gråta för mindre. Dagen efter på akutboendet Grimman hade jag några timmar på mej att ta med mej och bära ut mina fem väskor och plastsäckar. Grimman med flera liknade ställen är inga magasin, punkt och slut! Inte en sak får man ha kvar – i regel. Men det tullas lite på den regeln ibland. Det är ju snälla kärleksfulla människor som arbetar på Grimman, Åsa och Yvonne med flera.

Fick tjugofyratimmarsfrist! Hej och hå! Frist! svett, frist förfan, le! frist, va glad, va gladast förhelvete min vän!                                                                                                                              Efter jag sprutat ut eld, hat och misslyckanden, släpade jag ut väskorna och började skrika i vredesutbrott ursinnigt skoningslöst. Samtidigt i samma värld på samma plats i samma tid: Jag slängde sak efter sak efter sak efter sak, vart efter jag förflyttade mej till vad?

Det här, att vi får lov att dumpa saker är mycket vanligt bland oss hemlösa. Kanske det gått bra ett tag och man tror på livet och börjar bygga upp, då händer detta igen. En dag till går. Jag återhämtade mej. Längre än, typ en dag får inte återhämtningen ta – hoppet, framtids-tankar. Tog in på Grimman igen nästa natt. Tog med mej till sovsalen – som jag brukar – laptopen. Men pga. De negativa händelseförlopp som nyss varit och jag nu andats ut. Vad hände då? Jo, den stora eftertröttheten kom och somnade utan att vara på min vakt.

 Vaknade upp efter en tung sömn. Människorna jag kvällen innan ätit med och sen sovit med hade bestulit mej, på dyr inköpt telefon som var synkad med datorn så jag kunde lägga in foton på bloggen hemlös med egen blogg. Att bli bestulen av dem man äter och sover med är en själslig våldtäkt. Det skapar vidare en felprogrammeringen i hjärnan. En människokod, tryggheten i det närmsta sfären blir skadad. Att få vara med om detta en eller flera gånger ger livslånga själsliga störningar. De är som om föräldrar straffar sitt barn när dom nyss matat barnet och barnet har blivit mätt. Åt andra sidan: Förövaren som gör detta är själv så skadad så att han vet inte vad han gör. Han har för länge sedan tappat allt vad kärlek och moral är för något. Så det går inte att bli hämndlysten eller egentligen skylla på förövaren nåt nämnvärt, inte under dessa förhållanden iallafall.    Har skitsvåra problem att över huvud taget lära mej digital teknik. Men lika illa: Den trådlösa uppkopplingen var stulen. Nu hade jag inte eget internet heller. Inspektören på socialkontoret Bjarne som dryga året innan hade blitt så vänligt inställd på att jag skulle sköta modemet så Inspektör Bjarne vågade stå för abonnemanget. De ni mina damer och herrar! Bräck den insatsen som Bjarne gjorde om ni kan. ”Nä dom är farliga, dom vågar vi inte närma oss”

Ja säger! PUSS PUSS ! Nu väntar ni på att jag även kommer säga godnatt och de e mycket möjligt att jag nu gör det. Men inte riktigt än gott folk!  

TJUVBODDE I H-HUSET

Eftersom vi är inne på Carema Skarpnäcksgården, kör vi denna lilla story som ett instickningsmodem.

I Caremas simpla boende Skarpnäcksgården, där H-huset, har jag bodd åtskilliga gånger ska ni veta. Verksamheten där är helt utdömd på många vis. Alla vantrivs och det är totalt äckligt ställe, vägglöss, otrevlig personal mm. Men de sket ja i, vinter härom. Ja visste att källarsalarna icke användes – källarsalarna var nog helt utdömda och de florerade kraftigt med avloppslukt och mögel. Men de sket jag i som så många gånger tidigare, för jag behövde en sovstation blixtsnabbt, orkade helt enkelt inte en meter till. Smet in genom dörren på H-huset och gled ner i källan. Där picklade ja upp en dörr till en tom övergiven rutten gammal sovsal. Stängde. Det var kallt, men va fan. Började med att ta bort fem av sex madrasser från de tomma sängarna. Pulade fast madrasserna i raden av kalla källarfönster och här och nu skulle det tammefan inte till något pris alls, inte synas utifrån att det lös om natten. Skruvade ner 17 lysrörs-lampor men behöll en kvar i armatur så jag fick en svag överbelysning i den stora källarsalen. Fixade en sänglampa på något vänster. Ploppa igen avloppet under handfatet där det kom ut kalluft och luktade värsta kadaver ju. Skurade skitigt golv. Släckte ner och tände cirka 50 värmeljus jag kommit över nånstans. Nu började de bli mysigt men va tusan de va faktiskt rått där nere. Gled ut i korridoren och pillade upp tvättstugedörren. Drog ut kontakten från torkskåpet och släpade in skåpet bredvid min säng. Problemet var att kontakten på väggen satt vid golvsockeln och skåp-sladden var ämnad för kontakt mitt på väggen. Alltså för kort elsladd. Lösningen kom blixtsnabbt. Gjorde ordning en stoppbrädda på nåt vänster. Därefter halv-lade jag skåpet ner, tjaa, lite diagonalt liksom. Fräck till 90 gick jag sen upp och ställde mej i matkön. Min tur!

 ”Nr 32?” Sa kökspersonalen? Visst tyckte ja, nummer 32 de e ja! Fattar inte än i dag hur det kom sig att dom trodde jag var gäst 32. Skitsamma! Varje dag hämtade ja en tallrik varm mat ”ett tag”. Fortsatte ha mysigt där nere, bjöd in gäster och pumpa amfetamin för fulla muggar. Fortsatte med att ha massa värmeljus varje kväll. Men en sen kväll somnade jag och vaknar med att personal skriker ”Nä nu jävlar få det vara nog” Dom såg sängmadrasserna fastsatta på fönsterväggen. En hög med lysrör på golvet och fullt med brinnande värmeljus vilket är tvär-knas på såna här ställen. Pricken över i var det saknade torkskåpet som stod diagonalt nära sängen, påslagen eller icke minns ja inte just nu men i alla fall. Larmet gick och jag har aldrig tidigare eller senare sett personal över huvud taget vara så arga. Trodde nästan ja skulle få en smocka. Ja, det var inte så långt borta för jag hade väckt deras samvete några veckor innan. Alltså, jag var faktiskt ett ”fiende.” Men de här, de blev ju riktigt kul!

DEN OFRIVILLIGA KNORREN

Så, en solig dag – månader senare – går jag på Götgatan när en röst ropar…

”Johnny, Johnny! Du har fått upprättelse” – 0ch får berättat för mej av denna goda människa från Skarpnäcksgårdens H-hus men som nu slutat:

Hon fortsätter berätta: ”Jo jag råkade läsa på din blogg, hemlös med egen blogg, om hur dina saker blev hanterade på min arbetsplats av kollegan. Jag gick då till henne och visade henne din sida. Gör du så här slarvigt när du packar ner gästernas saker frågade jag kollegan? Ja, det gör jag för ”dom där” hämtar ändå inte sina saker. Sen gick jag till Chefen och frågade: Ska vi verkligen representera detta? Efter en kort tid efter detta blev hon som vart så dum uppsagd. Du har fått upprättelse Johnny!”

Upprättelse? Jag bara skrev om vad vi utsatta hemlösa får vara med om i vår vardag. Jag hade inte som avsikt att verken skada någon eller få någon uppsagd. Men, gott folk, alla läsare! Nu vänder vi på denna rubrik i denna mininovell och skriver:

Det onda träffades av det goda.

 

Ännu en mininovell till Kokboken finnes i delar 13…

 

Märkt med: , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.