Jag:                       Man 55 år, avvikare, vanlig normal registrerad hemlös.

Huvudvärk:         Packa upp och packa ner, packa upp och packa ner.

Ångest är:            Att bli själsligt våldtagen, att aldrig hinna andas.

Att just jag tillhör de avvikande har endast av ödet hamnat just på mitt bord, ett bord som inte finns, ett bord jag inte äger.

Jag råkar ha ”turerna” just nu att dels bo på ett stödboende för hemlösa och dels den turen att jag lyckats hålla mej kvar, här!                                                                                                    Med andra ord: Inget återfall i omoraliskt beteende. Skulle så vara fallet, att jag bara för en dag inte håller mej till samhällets regler, faller jag bums ut från detta läge att stå i en förturskö till träningslägenhet som ”med tiden” kan bli en försökslägenhet som ”med tiden” efter ytterligare övervakning kan tillfalla mej – om jag har tur.                                                Alltså, om den kommun jag är skriven i har lägenhet. Det vanligaste är vi hemlösa, efter en ”lyckad period” på något år minst, med lite tur hamnar på ett korridorsboende med liksinnade utsatta, där det heter att det skall vara noll-tolerans men är det inte. Alltså inte en meter närmare de normala.

Att som jag – vuxit upp under knepiga förhållanden och vart den typen av människa som är blyg, tillbakadragen, osäker och sökare – bli hemlös eller utsatt redan innan tjugoårsålder och sedan leva i utanförskap i stort sett i fyrtio år, helt plötsligt, över en natt svänga om och aldrig mera titta tillbaka eller ”besöka” något förflutet är snudd på en omöjlighet vill jag påstå.

Men det är så samhällsystemet fungerar idag. Har människan en gång trillat ut är det svårt att komma igen till det normala. Särskilt då individen kanske aldrig tillhört den normala massan. Jag förstår inte detta och det blir inte mer lättförståeligt när jag ser så många av mina vänner på gatan leva kvar här oerhört sjuka. Som cancer, hudsjukdomar, hjärtproblem och försvagade organ. När en hemlös inte längre orkar stå på benen blir den hemlöse möjligtvis inlagd på Erstabacken sjukhem för hemlösa. Då vet man i regel att det är kört, många av oss har sina sista dagar där. Jag har själv blivit inlagd på Erstabacken.                     Det ser idag ut som att vi hemlösa måste finnas för att hålla igång en ”hemlöshetsindustri” Jag brukar säga som så här:                                                                                                                  Om vi tar och stoppar in alla hemlösa från Stockholm in i Globen skulle vi fylla en kortsida. Om vi sen tar alla som på något vis sysslar eller läser och bryr sig om utsatta så skulle dessa människor fylla upp resterande platser i Globen. Titta bara hur många som läser Situation Stockholm, över hundratusen! En polare som sålt tidningen i tolv år undrade: ”konstigt egentligen, jag har sålt tidningen i tolv år och träffat hur många tusentals tidningskunder som helst jag samtalat socialt och trevligt med. Men ingen har någonsin erbjudit mej en säng eller ett hem.

Vi hemlösa blir kanske femtio år. Det sista snittet ja räknade var 46 år. Då var en 59 åring inräknad. Varje månad brinner ljuset för en utav oss. Allt från att bli mördade till störtblödning. Jag vet att det finns andra möjligheter, exempel ”projekt bostad först.”

Först står vi i en stökig kö klockan sju på kvällen för att få en sängplats och en tallrik mat.    Så äter vi tillsammans och blir tilldelade en säng i en sovplats.                                               Dagen efter vaknar jag och har blivit bestulen utav nån jag ätit och sovit med. Sedan får jag tio minuter på mej att packa ner mina saker i min ryggsäck. Ut och trampa och sparka sten till lunch. Då är det dags att ställa sig i en stökig matkö, kanske vila en timma. Sedan stänger daghärbärget.                                                                                                                                        Ut! promenera fem timmar sen ställa sig i en stökig kö. Detta är själslig våldtäckt och hjärnan blir felprogrammerad. Att bli bestulen av nån är svårt för alla. Men jag tänker som så här: Den som stal av mej, alltså den jag ätit och sovit med, den gruppen som ska vara kärnan i tryggheten. Kamrattjuven kan inte rå för att han tar av en kompis. Han är felprogrammerad i livet och vet inte vad han gör.

Vi som lever så här, har i regel förlorat allt, flera gånger om. Inga intressen kvar, inga minnessaker, inga familjefoton. Men det finns någonting annat!                                                Det finns skoj, det finns gemenskap, det finns frihet att gilla läget.                                                Men det finns en och annan som också drömmer och hoppas.

DET HÄR VAR EN PRESENTATION och VAD JAG UPPLEVER SOM HEMLÖS. Följ min berättelse i KOKBOKEN

https://www.ekebert.se/kokboken-berattelsen-borjar/läs mer om denna bok som kommer ut i December lagom till Jul, läs mer i:

http://www.magnuskok.se/se/aktion-n%C3%A4ra-dig/kokboken-8558557

JOHN ARTHUR EKEBERT registrerad hemlös 2012-08-21

http://www.dn.se/sthlm/stockholms-akuta-hemloshet-okar