BÄNKARNA HÖGALID: Den ene skrek, den andre pep, allting va huller om buller. Mörkret föll då nån hoppa på nån annan. En cigg ramla ner på marken, glöden gick av. En burk öl kom rullades med sprutandes, ett hål! Nån tog upp den och av nån anledning jag inte förstod, öppnade burken med munnen. Höll för läckaget och bara drack! Vem skriker till? men reser sig! reser sig upp och hoppar till. vrider hårt om örat på fortfarande nån. Det blev den närmsta! Han bara skrattar. Jag säger: ”hejdå!” Går där ifrån.
TUNNELBANAN: På tunnelbanan, ser allt för många ledsna ser ut! Talar telefon. Inte några med glada ord. En heroinist bara sitter svamlar, söker kontakt, med alla! Vin och spritflaskor, slår och klirrar, SLÅR OCH KLIRRAR!
FÖRFLYTTANDET: Ett mörkt dygn tycks vänta. prassel, prassel, prassel! ”Nästa: Sätra!” Jag närmar mej Den Harmoniska Byn alltså Fittja! Lite folk kvar. Barn pratar bakom mej. Nån kvinna säger nåt i sin telefon och tro mej! faktiskt nån också nu skrattar. Ungdomens underbara överlägsenhetsgäng, skuttar! stiger på. Lite skrik, lite kaxigt rullar tåget på.
DEN HARMONISKA BYN FITTJA: Hela världens alla sinnen har jag på denna strecka förmånligt fått! Ja, nästan hälsat på! Men i Fittja såg ja annat. Tog mej en liten ”paus” Såg Zlatan vinna! Inte Sveriges fotbollslag. Sen gick ja opp till den sjunde våningen och hem till fina Lise.
PS: I harmoni endast femte stycket. Här säger vi lite som så enkelt: BARA, MEN REN LYCKA…